Det har varit bråk om de planerade modulhusen för nyanlända flyktingar. I min lokalblaska stod det om upprörda protester och ilska mot ansvariga politiker. Vad bra, tänkte jag, innan jag läste vidare och insåg att bråket enbart handlade om var modulhusen skulle placeras.
Sen en tid tillbaka råder konsensus kring att flyktingar ska bo i baracker.

När jag nyligen ifrågasatte saken på en rödgrönrosa tillställning anförde de övriga gästerna samma försvar jag annars vant mig vid från nyliberalt håll. Var det bättre att bo i tältläger, kanske? Nej, det fattar ju även jag, att en familj som undkommit misären i libanesiska eller jordanska flyktingläger måste se det som ett radikalt uppköp att få bo i en tempererad barack med sanitetsanordningar och rinnande kallt och varmt vatten.

Och en eftergift kommer som bekant sällan ensam, så tillsammans med den allt ymnigare förtäringen av rusdrycker sköljdes även andra principer ner. Där stod en gladlynt figur och berättade om det enklare trädgårdsarbete hen låtit nyanlända utföra mot ersättning enligt rut. Och där stod en annan som hade anlitat några starka karlar från ett romskt läger att för en struntsumma kånka virke till upprustningen av ett nyförvärvat sommarhus. Ett par av gästerna med Welcome Refugees-t-shirts ville inte vara sämre, utan passade på att delge oss andra sina positiva erfarenheter från Invitationsministeriet, en aktivitet där föredömliga svenskar visar upp både hjärterum och stjärterum genom att bjuda hem asylfamiljer på middag.

Jag befann mig med andra ord i ett sällskap som näst efter vita kränkta män tillhör vårt mest karikerade befolkningssegment: pk-eliten bestående av kulturmarxistiska södermalmshipsters, en grupp som de flesta vill tillhöra men ingen vill erkänna att de tillhör (ej heller undertecknad). Utmärkande för denna medelklasstrop är ett trängande behov av att kompensera den tur de haft i livets lotteri med att inför varandra bekräfta diverse behjärtansvärda bedrifter gentemot de oturligt lottade.

Därför fick de lyckosammas avkomma rita välkomstteckningar i skolan åt otursdrabbade jämnåriga som tvingats fly sina hemländer. Därför anordnades insamlingar av leksaker och kläder åt stackars flyktingbarn som fick sova som packade sardiner på golven i provisoriska lokaler. Och därför upplever denna välbeställda men skuldtyngda medelklass en lättnad när asylflyktingarna äntligen ska få egna bostäder i form av hastigt hopsmällda modulhus, samtidigt som de kan glädjas åt att kunna erbjuda sina nya landsmän en avdragsgill slant för enklare påhugg i de egna solida bostäderna.

Inom tjugo år kommer så en ung generation att ha växt upp i motsvarigheten till gamla tiders statarlängor och drängstugor. För att se avgrunden mellan sin egen och andras uppväxtmiljö behöver dessa unga vuxna dock inte ta sig till Lärkstaden. De behöver bara följa sina föräldrar i fotspåren – utföra enkla sysslor mot usel betalning hos sina svenskfödda jämnåriga, de vars föräldrar ansåg att baracker fick duga som bostäder åt de nya svenskarna. Så svepte en bekräftelseberoende medelklass bort den långa och envisa arbetarkamp som en gång avskaffade statarlängornas sociala stigma. Det gick lika snabbt som att smälla upp modulhusen.