Nu på lördag, den 1 juli, blir det straffbart att involvera personer under 18 år i brott eller brottslig verksamhet. Lagen är en del i ett lagförslag som innefattar skärpta straff för brott i kriminella nätverk som lades fram av den förra regeringen 2020. I maj i år röstades det igenom med bred riksdagsmajoritet – endast Vänsterpartiet röstade nej – och går hand i hand med den skärpta straff-jargong som varit gällande i kriminalpolitiken de senaste åren.

Idén att sätta hårt mot hårt kan kanske kännas lockande när skjutningarna avlöser varandra, men att tro att skärpta straff är en guldbiljett till ett samhälle fritt från gängkriminalitet är extremt naivt. Det är väldigt allvarligt att allt yngre personer begår allt grövre brott, men också väldigt komplext. Lagen lär knappast verka avskräckande för de som för länge sen gett upp hoppet om att samhället finns till för dem.

Att lagen är ett naivt politiskt påfund tydliggörs av att den inte tycks ta hänsyn till vad det faktiskt är som får en ung människa att hamna i gängkriminalitetens klor. Hur ska lagen ta hänsyn till 14-åringar som aktivt söker sig till gängkriminalitet? Vem avgör vad som åtminstone på ytan verkar vara ett eget val, och vilka som faktiskt varit inblandade? De som arbetar med frågorna på ett eller annat sätt menar att det inte finns en enkel lösning på ett komplext problem som detta. “Jag ser dock en del bevisutmaningar framför mig. Det är svårt att påverka gängtillhörighet, kopplingarna är ofta luddiga och domstolarna gör strikta bedömningar” säger Carl Mellberg, åklagare på Västerortskammaren i Stockholm till DN. Han får medhåll av Dennis Martinsson, universitetslektor i rättsvetenskap vid Stockholms universitet: “Det anmärkningsvärda är att utredningen kommer fram till att oron för att unga rekryteras är stor och att svaret på det är att straffa dem som rekryterar. Som jag ser det är det att börja i fel ända. Problemet är ju socialt konstruerat, och då krävs det andra åtgärder för att komma åt det”.

Jakten på gemenskap, frigörelse, bekräftelse – och pengar – blir alltför ofta en inkörsport till gängkriminaliteten. Den som redan känner sig vilsen och ensam är lätt att grooma. Men den där inledande känslan av gemenskap är bedräglig. Ett erbjudande om gemenskap och bekräftelse blir snabbt ett utbyte av tjänster, en påbörjad indoktrinering och till slut en totalt förändrad världsbild. Polisen skriver på sin hemsida att “många avhoppare berättar om ett brödraskap som visade sig vara falskt”. När man väl inser det är dock risken hög att det redan är försent.

För att komma åt gängens grooming av unga människor behövs mycket mer än en lag som förbjuder det. Man behöver förstå de ungas förutsättningar, deras behov, drömmar och önskningar. Man behöver kunna möta dem där de är innan de är fast i gängens klor. Och det görs – men inte av riksdag och regering, utan av civilsamhället. Ett exempel är Petra Jacobs arbete i Södertälje. Hon erbjuder outtröttligen gemenskap och sammanhang via idrott och fångar därmed upp många av de som gängen annars försökt rekrytera. Johan Oljeqvist, vd på Fryshuset, är inne på samma spår: “Det viktigaste är att se till att alla barn har sammanhang som inte är destruktiva. Om alla barn var med i en idrottsförening, hade fritidsintressen eller trodde att de kunde klara skolan så skulle vi inte ha det här problemet.”

En av civilsamhällets största styrkor är att skapa genuina möten mellan människor och att nå ut till de som saknar förtroende för staten och dess myndigheter. I dag vilar det dock ofta på att enskilda individer, som Petra Jacob, ligger på gränsen till utbrändhet för att hålla verksamheten vid liv. Att engagera sig i civilsamhället blir inte sällan en heltidssysselsättning utanför en redan existerande heltidssysselsättning. En lösning på det kan exempelvis vara ett införande av basinkomst, antingen generellt eller specifikt i de områden där unga är som mest utsatta för gängens grooming. Det skulle bland annat ge människor en möjlighet att kunna gå ner i arbetstid och engagera sig i civilsamhället i större grad utan att andra värden blir lidande. Vi behöver ett väl fungerande rättssystem för att komma åt gängkriminaliteten, men nya lagar och förbud kommer aldrig komma åt helheten.

Vi måste strypa gängens möjlighet att fånga in unga människor från alla håll, och där spelar ett starkt civilsamhälle en extremt viktig roll. Att ge engagerade människor tid, pengar och möjlighet att göra det kommer vara essentiellt i byggandet av ett robust och människovänligt samhälle, fritt från gängkriminalitet.