Public service-medierna ska vara oberoende och självständiga i förhållande till såväl stat som andra makthavare, samt politiska och ekonomiska intressen, uppges i sändningstillståndet för både Sveriges television och Sveriges radio.

Yttrandefrihetsgrundlagen ger också samtliga mediebolag långtgående frihet att själva utforma innehållet i sina sändningar. Men detta gäller bara under ”fredliga” och ”normala” förhållanden, förklarar yttrandefrihetsexperten Nils Funcke.

– Vi får inte glömma att SVT och SR är statligt ägda. De är inte statsmedier i samma bemärkelse som när vi ser utsändningar från Nordkorea exempelvis, men man måste ändå göra den distinktionen att det är statliga massmedier, men inte statstelevision, säger Nils Funcke.

Sändningstillståndet och yttrandefrihetsgrundlagen borgar för en oberoende och självständig nyhetsrapportering, men public service-medierna ingår också i totalförsvaret och omfattas därmed av den så kallade lydnadsparagrafen i sändningstillstånden, där bland annat följande anges:

”Om högsta beredskap råder i landet ska SR och SVT utgöra självständiga organisationer med totalförsvarsuppgifter och lyda direkt under regeringen.”

Råder krigsförhållanden innebär det alltså att regeringen har mycket långtgående befogenheter i att indirekt kontrollera innehållet. Bland annat genom att besluta om sändningstillstånden, reglerna för granskningsnämnden och den årliga medelstilldelningen, säger Nils Funcke.

– Man har också möjligheter att gå in och se till att styrelserna får en sådan utformning som man önskar genom att byta ut ledamöter i ägarstyrelser, som kanske är mer lyhörda för politiska signaler, och att de i sin tur sedan ser till att det blir andra styrelser för bolagen, säger han.

Finns en uppenbar risk att detta leder till en form av självcensur.

Skärpt beredskap vid kris

Men det är inte enbart i krigstider som regering och riksdag kan komma att påverka nyhetsrapporteringen i public service, menar Nils Funcke. Om statsnyttan anser att det finns ett hot mot Sveriges säkerhet har regeringen möjlighet att ingripa, även om Sverige inte befinner sig i krig. I sändningstillståndet uppges nämligen också att regeringen även vid skärpt beredskap, ”om det finns särskilt behov av detta”, får ”förordna” att SR och SVT ska lyda direkt under regeringen. Vidare anges begreppet ”fredstida krissituationer”.

Public service-bolagen ska ”så långt som möjligt kunna behålla de fredstida strukturerna vid höjd beredskap. De bestämmelser om bolagets programverksamhet som intagits i tillståndsvillkor och medelsvillkor ska vara vägledande också för den verksamhet som bedrivs under höjd beredskap och vid fredstida krissituationer” går att läsa i det sista stycket i sändningstillstånden för SVT och SR.

Vad som definieras som ”fredstida krissituationer” framgår inte i tillståndet. Däremot anges i förordning (2022:524) om statliga myndigheters beredskap att begreppet bland annat avser situationer som avviker från det normala, drabbar många människor, stora delar av samhället eller hotar grundläggande värden. Höjd beredskap, å sin sida, syftar till att stärka Sveriges försvarsförmåga och innefattar både högsta beredskap, som råder om Sverige är i krig, samt skärpt beredskap. Det senare kan exempelvis bli aktuellt om det är krig utanför Sveriges gränser eller i närområdet och det anses kunna påverka Sveriges säkerhet.

– Då går vi från statlig tv till stats-tv, för att uttrycka det lite bryskt. Men så länge regeringen inte har några invändningar och vi får sändningar som inte stör regeringens politik, kommer man inte att ingripa. Det är trovärdigheten hos Rapport, Aktuellt och Ekot som man vill använda i en krigs- eller
krissituation.

Otydlig lydnadsparagraf

Kritik mot otydligheten i lydnadsparagrafen har tidigare framförts av både SVT och Sveriges radio, som efterfrågat ett förtydligande. Cilla Benkö, vd för Sveriges radio, har bland annat uttryckt att den inte är i synk med Sveriges grundlagar. Men politiken har inte visat något större intresse att precisera bestämmelserna. De vill helt enkelt ha kvar möjligheten att kunna styra, anser Nils Funcke.

– En majoritet av partierna har avvisat alla försök från public service angående dessa bestämmelser. Det är också en form av markering att ”agerar ni inte som vi tycker att ni bör agera, då kan vi ta över”. Det finns en uppenbar risk att detta leder till en form av självcensur i händelse av att vi hamnar i en annan situation än den vi lever i. Skulle exempelvis situationen i
Ukraina hårdna, skulle det teoretiskt sett kunna innebära att rapporteringen påverkas, menar Nils Funcke.

– Vi är ju inte krigförande i den här konflikten, men vi har ju tagit parti för Ukraina, och till och med skickat avancerad militär utrustning, så i realiteten är vi i krig. Om den här situationen hårdnar, så är det så att public service ingår i totalförsvaret och kan underställas statsledningens intentioner.

Var går gränsen för att ingripa?

– Ytterst är det riksdag och regering som avgör. Det är flytande, det går inte att säga att om vi hamnar i den och den situationen och SVT och SR agerar på ett visst sätt ingriper regeringen. Det där blir mer ett sluttande plan, vi vet inte när stupet kommer. Sedan kommer regeringen naturligtvis att agera för att få verksamheten att ta hänsyn till statliga intressen, vilket medier inte ska göra.

– Redan i dag är det väldigt täta kontakter mellan ledningarna för public service-bolagen och kulturdepartementet.

Det är klart att regeringen inte vill tala om att nu är det vi som styr nyhetsverksamheten i Aktuellt och Ekot.

Kan hållas hemligt

Om och när regeringen anser att det finns ett behov att ingripa i sändningarna, är det inte heller så säkert att medborgarna blir informerade om detta. Skulle det bli aktuellt för regeringen att ingripa, skulle det skötas så diskret som möjligt för att inte skada trovärdigheten, menar Nils Funcke.

– Det är klart att regeringen inte vill tala om att nu är det vi som styr nyhetsverksamheten i Aktuellt och Ekot.

– Sedan är det ju upp till annan oberoende journalistik eller public service-journalisterna själva att tala om att ”nu har det kommit ett direktiv från regeringen att vi ska göra si och så”. Då ställs den journalistiska hedern och integriteten på sin spets, att man inte drar sig för att tala om ”att detta är vi nödda och tvungna att göra efter påtryckningar”. Ytterst får journalisterna som tvingas följa regeringens intentioner bestämma om de ska säga upp sig.

Okänd bestämmelse

I dag känner många inom mediebranschen inte till bestämmelserna som gör det möjligt att påverka nyhetsrapporteringen i public service, enligt Nils Funcke. Men det är viktigt att lyfta debatten, menar han.

– Det kanske är främmande än så länge, många vill inte ta till sig det.

Men det handlar om att mentalt förbereda sig för detta. För även om det kan uppfattas som osannolikt att staten skulle gå in och påverka nyhetsinnehållet, kan det ligga nära till hands i oroliga tider. Och det finns även bestämmelser som kan tysta dagstidningar.

– Bakåt i historien har statsmakterna inte dragit sig för att i krissituationer gå in och med piska och morot agera för att få medierna att inordna sig under statsintresset, säger Nils Funcke.

Han förklarar vidare:

– Det skedde ju på ett väldigt systematiskt sätt under andra världskriget och Per-Albin (Hansson, red:s anm.) var ju ingen diktator eller anti-demokrat, men även hans regering gick ju oerhört långt med konfiskationer, transportförbud och en särskild pressnämnd. De använde hela artilleriet, man fick till och med riksdagen att anta en censurlag som skulle förflytta oss tillbaka till 1766.

Journalistik i krig är svårt – finns många aktörer som vill påverka

Censurlagen aktiverades aldrig under kriget, men den fanns hela tiden där som ett varnande finger till pressen.

– Vi glömmer så lätt. Även den mest öppensinnade ministern kan i ett pressat läge begränsa yttrande- och tryckfriheten, säger Nils Funcke.

Övriga medier påverkas

Men det är inte enbart public service som kan komma att påverkas av politiken och statsintresset under oroliga tider. Forskning visar att politisk konsensus i ett land i en viss fråga också tenderar att avspegla sig i övriga etablerade mediers rapportering, berättar Gunnar Nygren, professor i journalistik vid Södertörns högskola.

– Det finns tydlig forskning om det. I USA, under Vietnam-kriget, så länge det rådde politisk konsensus om att kriget var rättfärdigt, fanns det också konsensus i media, vilket återspeglade sig i väldigt lite kritisk rapportering om kriget.

När den politiska enigheten började brytas upp och det skapades en inhemsk antikrigsopinion i samhället, som också fick förankring i det politiska systemet, blev det också legitimt för medier att lyfta in olika sidor i rapporteringen och även öppna upp för mer kritisk rapportering. Mediernas allt mer kritiska hållning förstärkte i sin tur krigsmotståndet i samhället, och resulterade i att krigsförespråkarna till slut beskyllde medierna för att att ha bidragit till USA:s förlust, förklarar Gunnar Nygren.

Sverige en part i konflikten

Även den svenska rapporteringen om kriget i Ukraina visar på tendenser som pekar i samma riktning. Den politiska enigheten i landet avspeglas i mediernas rapportering, menar Gunnar Nygren, som på uppdrag av Institutet för mediestudier tillsammans med en rad andra forskare har analyserat svenska mediers rapportering av ett antal omstridda händelser under krigets första månader.

– Det ser man. Det är också naturligt om man säger att Sverige är en part i konflikten, och det måste man säga att Sverige är. Sverige stöder ju Ukraina aktivt, och det finns en stor politisk konsensus kring det. Och då blir även nyhetsvärdet högre. Det ökar samtidigt risken för ensidighet, att Sverige tar ställning. Jag menar inte att det är fel att ta ställning av Sverige som nation, men journalistiken måste spegla bägge sidorna.

Är det generellt ett problem för neutraliteten och objektiviteten?

– Ja, det är klart att det är. Journalistiken har ju andra ideal än politiken. I politiken tar man ställning och driver sin linje utifrån sina värderingar och åsikter. Journalistiken ska stå utanför och berätta om olika sidor i konflikter i samhället och internationellt. Generellt sett har trovärdigheten i den svenska rapporteringen om kriget varit hög, bedömer han. Men det finns också en del svaga punkter som lyfts i rapporten – bland annat om vilka källor journalisterna använder sig av – vilket utgör typiska problem för journalistik i krig och konflikter.

– Journalistik i krig är svårt. Det finns många aktörer som har intresse av att påverka rapporteringen i sin egen riktning. Då måste medierna vara väldigt vaksamma och källkritiska.

Ensidigt om kriget i Ukraina

I rapporten pekas bland annat på det faktum att en betydande andel av nyhetsrapporteringen från kriget bygger på information från de stora västerländska nyhetsbyråerna, vilket riskerar att leda till ”ensidighet i bevakningen av kriget”, skriver rapportförfattarna. De uppger också att ”mönstren i källanvändning och perspektiv är tydligt pro-ukrainska” och att ”beroendet av det västliga nyhetssystemet är tydligt”.

– Det är väl en av de saker som vi vill lyfta med den här rapporten, att det blir en risk för ensidighet. De stora nyhetsbyråerna som används frekvent är väldigt tätt kopplade till de stora etablerade källorna, som västliga politiker och militärer.

Avsaknad av berättelser eller utsagor från båda sidor riskerar att leda till svårigheter att förstå komplexiteten i konflikter och krig, menar Gunnar Nygren. Han hade gärna velat se fler ryska perspektiv i den svenska rapporteringen.

– Det blir svårt att förstå det ryska perspektivet. Med förstå menar jag inte att man ska urskulda dem, men medierna måste även kunna berätta om varför aktörerna agerar på ett visst sätt. Jag tycker att man då skulle kunna använda ryska källor som inte är kopplade till statsapparaten, som är kritiska till kriget och som vi vet att det finns många av.

Forskning visar att konsensus i ett land i en fråga också tenderar att avspegla sig i mediernas rapportering. Så var det till exempel under Vietnam-kriget. Så länge det rådde politisk konsensus om att kriget var rättfärdigt fanns det också konsensus i media, vilket återspeglade sig i väldigt lite kritisk rapportering om kriget.

Du säger att journalistiken påverkas av den politiska enigheten i landet, även i den här konflikten. Är vi partiska i vår rapportering då?

– Ja, på ett sätt är journalistiken partisk. Den är mer kritisk mot Ryssland än mot Ukraina. Samtidigt är det svårt att säga att det är fel. Jag tycker inte att journalistiken alltid ska stå i mitten. I den här konflikten har ju ett land invaderat ett annat land. Journalistiken är ju tätt sammankopplad med demokrati. Därför är det naturligt att journalistiken står för de demokratiska krafterna, men det betyder inte att man ska bli ett propagandaorgan.

Att journalistiken tar ställning för Ukraina är inte fel mot bakgrund av Rysslands folkrättsvidriga invasion, menar Gunnar Nygren. Men journalistiken får samtidigt inte glömma sin kritiska roll gentemot båda parter i en konflikt, att granska och sträva efter att ta reda på verkligheten. Misslyckas man med detta, kan det leda till en reproduktion av den svartvita beskrivningen som ofta dominerar i krig.

– Det är en risk som journalistiken måste jobba med. Det är inte lätt, men samtidigt kan man inte låta bli att vara kritisk i sin rapportering gentemot källor från bägge sidor.

Närmandet till Nato

Även tidigare forskning pekar på att regerings- och säkerhetspolitik tenderar att påverka mediernas rapportering. Stig Arne Nohrstedt, professor emeritus i medie– och kommunikationsvetenskap vid Örebro universitet, har tillsammans med sin norska kollega Rune Ottosen under flera års tid analyserat nyhetsrapporteringen i Sverige och andra länder under krig.

Resultatet talar för en tydlig förändring i den svenska konflikt– och krigsrapporteringen i takt med den politiska förflyttningen – från kalla krigets slut fram till våra dagar. När Gulfkriget utspelade sig 1990-1991 fanns det tydliga skillnader i perspektiv mellan rapporteringen i Natoländerna Norge, Tyskland, Storbritannien och USA, jämfört med alliansfria Sverige och Finland, konstaterar Nohrstedt och hans kollega. 

– Under det kriget hade den svenska och finska rapporteringen ett mer kritiskt perspektiv, jämfört med exempelvis den norska, vilket vi tyckte kunde förklaras med att Sverige och Finland har varit alliansfritt, och att detta spillde över på journalistiken. Vi kunde se att det var det amerikanska perspektivet i det kriget som togs över i rätt stor utsträckning i Norge och andra Nato-länder, jämfört med i Sverige och Finland, även om den svenska rapporteringen också till viss del senare präglades av den amerikanska krigspropagandan i den konflikten, säger Stig Arne Nohrstedt.

Balkankrigen

1999, när det var krig i Jugoslavien och blodiga strider utspelade sig i Kosovo, var skillnaderna i den norska och svenska rapporteringen fortfarande tydliga. I bägge länderna dominerade visserligen bilden av kosovoalbanerna som de oskyldiga civila offren för etnisk rensning, men kritiska röster mot Natos bombningar var mer framträdande i svenska medier, berättar Stig Arne Nohrstedt. Men 2011, under Libyenkriget, när Sverige stod betydligt närmare Nato, hade skillnaderna i den svenska och norska rapporteringen suddats ut.

– Det finns en trend som vi ser när vi har jämfört Gulfkriget, Kosovokriget, Irakkriget och Libyenkriget. Den svenska rapporteringen har successivt blivit mer lik den rapportering som vi ser i Norge. Det tänkte vi kunde förklaras av att den svenska säkerhetspolitiken också hade förändrats under dessa år. Det stärker tesen att den säkerhetspolitiska nationella kontexten förklarar mönstret i mediernas rapportering.

Vi framställer gärna våra egna handlingar som logiska och rationella, medan deras blir obegripliga.

2014 tecknade Sverige samförståndsavtal om värdlandsstöd, det så kallade värdlandsavtalet, med Nato, vilket i korthet innebär att Sverige vid krig eller kris lättare ska kunna stödja och ta emot stöd från Nato. I dag, när Sverige väntar på att bli godkänt som Natomedlem, går det knappast att prata om några större skillnader mellan krigsrapporteringen i Norge, som varit Nato-medlem sedan 1949, och Sverige, menar Stig Arne Nohrstedt.

– Vi har närmat oss Nato väldigt tydligt och journalistiken har följt med. Rapporteringen i dag bekräftar väldigt mycket den slutsatsen som vi kom fram till då, även om vi inte studerat rapporteringen i den här konflikten.

Ingen Nato-propaganda

Han tycker dock inte att det går att tala om en tydlig Nato-propaganda i rapporteringen under kriget i Ukraina, på samma sätt som under tidigare krig. Dels är de ideologiska skillnaderna inte alls lika tydliga, dels är varken Nato eller USA en officiell part i detta krig, menar Stig Arne Nohrstedt.

Samtidigt går det inte att bortse från de rådande internationella maktförhållandena – där USA (Nato) och Ryssland är viktiga aktörer – som en stor påverkansfaktor.

– Genom att USA är en supermakt och eftersom Nato och västmakterna varit inblandade i de konflikterna vi tittat på, så har alltid deras utsagor, deras politiska ställning och deras utspel fått stort utrymme i svenska medier. Så har det länge varit på grund av de maktförhållanden som råder internationellt.

Vid sidan av Sveriges säkerhetspolitiska närmande till Nato påverkar och förklarar detta i stor utsträckning även den svenska nyhetsrapporteringen om kriget i Ukraina, där kriget främst har beskrivits som en dragkamp mellan två stridande parter. Men vill man som journalist verka för nedtrappning av krig och konflikter, är det just det man bör undvika, berättar Stig Arne Nohrstedt, som tidigare har undervisat i fredsjournalistik, ett begrepp som myntades av den norske freds- och konfliktforskaren Johan Galtung.

– En av de viktigaste sakerna som hävdas i fredsjournalistiken är att undvika att förenkla konflikten till något mellan två parter, där den ena är ond och den andra god. Det är ett farligt grepp som journalistiken ofta tar. Alla konflikter är mer komplexa. De direkt inblandade parterna är förstås Ryssland och Ukraina, men det finns ju en massa andra länder och intressen som hänger samman med det här.

Förstå alla sidor

Det är också något som fredsvetaren och journalisten Tindra Englund påpekar vikten av. Fredsforskningen hävdar att få konflikter och krig i historien har bestått av endast de synliga, stridande parterna. Att som journalist förenkla ett krig och inte reflektera över vilka parter och intressen som är kopplade till konflikten, driver på de krafter som försvårar att våldet upphör.

– Tänker vi oss det pågående kriget, så har vi exempelvis Nato som en stor aktör, och flera paramilitära grupper som agerar på marken i Ukraina. Om vi ska kunna vara en del av lösningen i konflikten måste vi kunna ta reda på och förstå vilka de andra sidorna är i konflikten och vad som står på spel för dem. Om man inte kan se dem och deras intressen, kommer man aldrig att kunna förstå konflikten, säger Tindra Englund.

Avhumanisering

Journalister tenderar också att, om än omedvetet och utan vidare reflektion, avhumanisera den ena parten och således skapa en fiendebild, hävdar fredsforskningen. Särskilt om vi anser oss tillhöra en part i konflikten. Vi lyfter gärna fram ”fiendens” värsta och våra bästa sidor.

– I det här fallet då kanske Ukrainas bästa och Rysslands värsta, om vi ska titta på hur det har sett ut nu i Sverige. Vi förstärker gärna också skillnaderna mellan dem som vi är i konflikt med och oss själva. Vi framställer gärna våra egna handlingar som logiska och rationella, medan deras blir obegripliga.

”Krig är inte sport”

Ett annat vanligt misstag som journalister gör när de rapporterar om krig är att beskriva det som en fotbollsmatch, där fokus ligger på hur många mål lagen gör. Att framställa våld som den enda lösningen är också något man bör undvika, menar Tindra Englund. I värsta fall kan det leda till att opinionen får en felaktig bild av konflikten, där våld uppfattas som den enda utvägen.

– Vi pratar inte om det som en konflikt ofta är, där antingen båda förlorar eller båda vinner, utan tror att det är som i sport, att den ena måste vinna.

Våld är sällan den enda, och aldrig den bästa, lösningen på en konflikt, understryker Tindra Englund.

Hon tillägger att det även är viktigt att inte fokusera för mycket på makteliten, som politiker och militärer, som vi har sett mycket av på nyhetssidorna under det senaste året.

Granska journalistiken

Att medier kritiskt granskar den egna rapporteringen under krig och konflikter är viktigt för att kunna bidra till ett samhällsklimat där fokus riktas från våld som verktyg, enligt fredsjournalistiken. Men medier verkar inte vara särskilt intresserade av det, menar Stig Arne Nohrstedt.

– I den forskning vi har gjort har vi sett att journalister som oftast talar om sitt oberoende gentemot den egna statsmakten och dess utrikes– och säkerhetspolitik, ofta inte är så oberoende som de påstår sig vara.

Det verkar vara väldigt svårt för journalistiken som profession att lära särskilt mycket av tidigare erfarenheter vid krig och konflikter. Ett tydligt exempel, där det finns anledning att ifrågasätta den svenska rapporteringen, är medias förhållningssätt till de brott som har begåtts mot internationell rätt under tidigare krig, enligt Stig Arne Nohrstedt.

Att Ryssland i och med invasionen av Ukraina bryter mot folkrätten har varit tydligt i den svenska medierapporteringen. Men det är inte första gången som en aktör bryter mot internationell rätt. När USA och dess allierade invaderade Irak 2003, hade de inte säkerhetsrådets stöd bakom sig. När Nato 2011 anföll Libyen, hade FN:s säkerhetsråd endast beslutat om att en flygförbudszon skulle upprättas över Libyen – och att det inte fick innebära regimbyte.

– Det struntade Nato i. För att inte tala om Irak-kriget, som var så uppenbart lögnaktigt från början från amerikansk sida och inte hade godkännande i FN. Hade medierna varit mer kritiska mot de folkrättsbrott som begicks då, hade det kanske i dag varit svårare för en aktör att bryta mot dem nu, menar Stig Arne Nohrstedt.

– Det här övergreppet som Ryssland gör på Ukraina är fruktansvärt och kan inte förklaras med några legitima syften. Däremot kan man fundera på om inte den långsiktiga utvecklingen, där Nato-länder antagligen gjort sig skyldiga till folkrättsbrott, men inte hamnat i internationella förbrytardomstolen i Haag, har inspirerat Putins agerande. Vad hade det inneburit i dag om medierna på allvar hade ifrågasatt bombangreppen i Libyen?

I rapporten Källkritik och krig, som Gunnar Nygren skrivit tillsammans med sina forskarkolleger, lyfts också problematiken kring sociala medier – ett hyfsat nytt fenomen i krig. Bilder, skildringar och uppgifter från privatpersoner i krigets centrum blir mer tillgängliga för journalister som försöker ta reda på hur civila drabbas. För några decennier sedan var det lättare för de krigförande parterna att förhindra att ”oönskad” information nådde ut på det sättet.

Desinformation

Men det finns också en annan sida av myntet. Sociala medier har också lett till desinformation och vilseledande uppgifter.

– Å ena sidan återspeglar sociala medier den bilden av källor som finns på andra håll, mycket västliga elitkällor. Men det kan också komma in andra typer av källor, med filmer direkt från ”privatpersoner”. Det gör att man får ett flöde av bilder och filmer, som inte har funnits i tidigare krig, säger Gunnar Nygren.

Mediehusen har under kriget i Ukraina använt sig av lite olika metoder för att referera till källor av den typen. Men flera uppger ”källa Twitter”, något som han tycker är långt ifrån tillräckligt.

– Twitter är ingen källa, däremot finns det källor på Twitter. Då måste man dels ange vilken källa man använder, och så får man kolla trovärdigheten i den källan. Det vet man inte om de gjort på redaktionerna, det framgår inte av det som publicerats. Där tycker jag redaktionerna bör skärpa sig.

Krigets sanna ansikte

Ett område som journalistiken dock blivit bättre på, enligt både Tindra Englund och Stig Arne Nohrstedt, är att skildra civila offer i krig. Krigets sanna ansikte, brukar de beskrivas som. De människor som tvingas leva – eller dö – i krigets skugga. Att ge röst åt dem är ett viktigt steg i att försöka komma ifrån krigspropagandan och ett steg närmare sanningen.

– Som journalist är man ofta måltavla för krigspropaganda. Det gör att man har haft som mål att lyfta civila offer i rapporteringen, och det är något som jag upplever sker väldigt markant i dag, säger Stig Arne Nohrstedt.

De flesta som drabbas av kriget är vanliga människor som tjänar på fred

Även Gunnar Nygren påpekar vikten av att ha egna medarbetare på plats för att undvika att bli beroende av information från nyhetsbyråer eller det som parterna pumpar ut.

– En del av de stora svenska medierna har skickat egna korrespondenter till Ukraina. Det är viktigt att vara på plats och kunna berätta vad som händer utan att gå igenom de filter som finns i det internationella nyhetssystemet, säger han.

Är neutralitet önskvärt?

Vi kan inte tala om någon neutral journalistik i krig, kris och konflikt, enligt Gunnar Nygren. Men det är heller inte något att sträva efter, menar han. Journalistikens roll är inte att söka någon sorts mittpunkt. Däremot har medierna en skyldighet att lyfta olika sidor och vara kritiska mot makt och orättfärdig användning av makt.

– Neutralitet används inte av public service exempelvis, istället använder man begrepp som allsidighet och objektivet. Det tycker jag att man alltid ska vara. Man ska spegla alla sidor och vara opartisk i den meningen att man inte går någons ärenden eller blir ett propagandaorgan för någon sida, säger han och fortsätter:

– Journalistiken ska inte vara rädd för att vara kritisk mot någon eller något.

Läs mer: 

Krigspropaganda – så blir medierna en del av krigets logik