Det var en gång en folkgrupp som levde vid Svarta havet för sisådär fem–sextusen år sedan. Vi vet att de bodde där eftersom arkeologer har hittat sånt som de lämnade efter sig, och de kallar det Jamnakulturen. De var bofasta, de odlade vete och råg och de hade kor, grisar, får, getter, höns och inte minst hästar.

Dessutom hade de vagnar, och det hade inte andra vid den tiden. De spände hästar för vagnarna och kunde alltså komma snabbt fram. Därför kunde språket som de talade spridas vida omkring – det var nämligen de här människorna som talade det urindoeuropeiska språk som sen gav upphov till de flesta europeiska och indiska språk, och några till. I dag talar har nästan hälften av alla människor något indoeuropeiskt språk som modersmål.

Skydda och älska

Språken har med tiden blivit ganska olika, men när man har jämfört gamla skrifter på de äldsta av dem har man hittat stora likheter. Man har kunnat se att de måste ha utvecklats från ett gemensamt språk. En av grenarna på det enorma språkträdet är de germanska språken, och på ett av dem är den här texten skriven.

Om folken från Svarta havskusten inte hade råkat i konflikt med andra när de spred sig över kontinenten hade de kanske inte behövt något ord för fred, men det gjorde de. Det finns inget gemensamt indoeuropeiskt ord för fred utan flera olika. På de flesta slaviska språk heter det mir, mír eller myr, som även betyder värld. På latin heter det pax, som blev pace på italienska, rumänska och korsikanska, paz på spanska och portugisiska, pau på katalanska, paix på franska …

Engelska peace kommer också från latin, trots att engelska är ett germanskt språk. Men på de andra germanska språken heter fred något i stil med just fred. Även om freden inte var självklar, eller just därför, måste de ha uppskattat den. Ordet kommer nämligen från det indoeuropeiska ordet pri, som betydde skydda och älska.

Frillor och frihalsar

Pri, i formen pritu, utvecklades till germanska friþu, fornengelska friðu och många andra ord, som till exempel svenska fria, frilla, frände, fred och frihet. Olika ord men med något gemensamt ändå. Man friar till någon som man älskar, och en frilla kunde vara en flickvän, en älskarinna eller en fru. På isländska, medelnordtyska och medelhögtyska har frillan manliga motsvarigheter – isländska friðill är en älskare medan vridel på de två andra språken kan vara både en älskare och en äkta man.

En frände är en vän eller släkting, och att ingå i ett sådant förhållande kan kallas att befrynda sig på svenska eller att befriend them på engelska. Eftersom man inte bråkar med sina vänner råder fred och frihet. I dag ställer många frihet mot trygghet, som om de var motsatser – men ordet var alltså ursprungligen tänkt tvärtom.

Fornsvenska fräls är från början sammansatt av fri och hals. En frihals var en person som hade fri hals, som alltså inte bar en trälring. Därav kommer förstås frälsare och frälse – den ena är en befriare, den andra är en grupp som är befriad från sådant som andra måste underkasta sig. Privilegierad, med andra ord.

Privilegium låter som om det skulle kunna passa in bland pri-orden, men det har ett annat ursprung – det är sammansatt av latinska privus och lex, som heter legis i genitiv. Alltså individ och lag, särskilda regler för en individ. Ordet fanns på engelska också, privilege, ungefär som i dag, men det fanns också ett ord som hette pravilege, ”an evil law or privilege”, förklarar Etymonline.com. Det är en ordlek där man har ersatt privus med latinska pravus, som betyder fel eller dåligt.

Pax kommer från ett annat indoeuropeiskt ord, pag, som betyder fästa eller binda samman, till exempel med ett fredsfördrag. Svenska ord som fog och fager kommer därifrån. Sambandet med fog och foga är ganska uppenbart, och fager betydde ursprungligen passande.

Fredsskadade?

Flera tusen år senare är fred och frihet fortfarande, kanske mer än någonsin, något att upprätta och kämpa för. Men det finns de som anser att vi i Sverige är ”fredsskadade” efter tvåhundra år utan krig. Det är en mycket märklig tanke, ungefär som om den som aldrig blir sjuk skulle bli hälsoskadad. Mussolini ansåg förvisso att det var härdande och nyttigt med krig, men han var ju … tja, Mussolini.

Om man utvidgar betydelsen lite kan fredsskadad antyda en viss aningslöshet. Författaren och historikern Magnus Alkarp berättar i en krönika i Syre om en estnisk författare som beskrev KGB:s terror för svenska kolleger, och en av dem frågade varför de drabbade inte ringde polisen. Svaret var förstås att KGB var polis, och brotten var lagliga. Precis som Tidölagets gryningspatruller.

Men de som vanligen kallas fredsskadade i dag är till exempel motståndare till Natomedlemskap och upprustning. Människor som verkligen, verkligen vill ha fred. Paradoxalt nog tror jag att ordet bättre beskriver de verkliga militariseringsentusiasterna  – de vars ögon börjar glittra när de tänker på bomber, granater, ordnar på bröstet och kärnvapenbaser på Gotland. De skulle nog glittra mindre om de hade upplevt ett krig.