Fröken i lågstadiet blev bestört när hon fick se våra konstverk. Merparten av eleverna i klassen – jag inkluderad – hade målat bombflygplan, soldater med gevär och stridsvagnar. Uppdraget hade varit att måla fritt under en av klassens lektioner. När tankarna fick flöda fritt i min klass handlade det om krig, mer bestämt rädslan inför tredje världskriget.

Så var det att växa upp på 1980-talet. Det var kalla kriget och två världar riktade missilerna mot varandra. Ett litet snedsteg och helvetet skulle bryta loss på nolltid. I praktiken levde vi under ett konstant krigshot, något som normalt borde skrämma och paralysera ett samhälle. Men reaktionen var inte passivitet. Jag minns mitt 1980-tal som en tid av stora mobiliseringar för fred och avspänning. Låt Norden vara en kärnvapenfri zon, var en av parollerna. Och så blev det också.

Kanske var det den mobiliseringen som gjorde att allt hände så snabbt efter murens fall, 1989? Ur ett fredsperspektiv var 1990-talet ett bra årtionde. Världens länder minskade sina militärbudgetar med ungefär en tredjedel. USA och Ryssland förband sig till att skrota mängder av kärnvapenbestyckade missiler, vilket de också gjorde. Den positiva andan hängde kvar ända fram till relativt nyligen.

Men med Putins anfallskrig mot Ukraina har allt ställts på ända. När jag började som riksdagsledamot 2010 var det en självklarhet att tala om klimatkrisen som det största säkerhetshotet mot Sverige, något som också hade konstaterats av försvarsberedningen 2006. Militär nedrustning blev en naturlig och positiv konsekvens av den analysen. I dag framstår detta som något världsfrånvänt. I dag är det exempelvis inget politiskt parti som törs gå emot Natoanpassingen om att förbinda Sverige till evig militär upprustning genom att binda försvarsanslagen till 2 procent av BNP.

Det är sorgligt, men inte helt ologiskt. Det är krig i Europa. Och det går inte att förhålla sig neutral till Vladimir Putins vedervärdigheter. Jag stöder därför att Sverige skickar vapen så att Ukraina kan försvara sig. Men det här måste ses som en tillfällig åtgärd i en exceptionell situation.

För det kommer att komma en tid efter Putin. Han kommer att förlora kriget i Ukraina, och kanske dör han också av hälsoskäl eller i en statskupp. Då tror jag att saker och ting kommer att förändras snabbt. Minns när Stalin dog 1953, redan dagen efter hävdes flera av hans drakoniska lagar och politiska fångar släpptes. Det blev snabbt en tid av upptining.

Efter Putins krig mot Ukraina kan inte svaret vara att omringa Ryssland med nya missiler. I slutändan är det klimatkrisen som är det stora hotet mot vår existens. Klimatkrisen medför också hot om nya militära konflikter inte minst om naturresurser och landarealer.

Därför är det bästa fredsarbetet det som snabbt tar oss bort från fossilsamhället och bygger ett samhälle som är stabilt och motståndskraftigt mot olika sorters kriser. Sverige ska inte bidra till ett kapprustningsrace som kommer bygga in nya spänningar och risker för nya krig. ”Öga för öga gör en hel värld blind”, som Gandhi konstaterade.

Det är vuxensamhällets ansvar att se till att våra barn målar något mer hoppfullt än krigsmaskiner på bildlektionen. Vi har ett ansvar att hålla hoppet vid liv och att långsiktigt bygga en hållbar värld med ett minskat hot om nya krig.