Smal, blond och blåögd. Idealet som följt mig hela mitt liv. Jag kommer ihåg hur karaktärer med minsta tillstymmelse till kurvor uttryckligen kallades för tjocka i de ungdomsserier som gick på tv. Eller hur Bridget Jones hårdtränade och ständigt pratade om sin extrema övervikt trots att (film)karaktären knappast kan anses vara tjock. Idén om vad en tjock människa är har blivit så extremt vriden att jag hör framförallt kvinnor oroa sig för en omedelbar död om de väger så mycket som ett kilo över sin idealvikt. Likaså är det återkommande att just kvinnor drar sig för att träna styrka av rädsla för att bli för muskulösa och med det också väga ”för mycket”, som om det är siffran på vågen och inte förhållandet mellan fett och muskler som är viktigast för hälsan.

Gång på gång hävdas att intresset för människors kroppshyddor handlar om hälsa, men när nu sjukvårdsapp efter sjukvårdsapp med just vikt som fokus poppar upp som svampar är det märkligt nog inte hälsa de tittar på, utan BMI. Även personer med ”normalt” BMI och utan tecken på sjukdom får sprutor för viktnedgång utskrivna efter 15 minuters digitalt läkarbesök med orden att det kommer hjälpa dem att fortsätta vara smala. Hur är det hälsosamt att ta mediciner som gör en för illamående för att äta när man redan är smal och frisk?

Just nu har Uppsala Nya Tidning en reportageserie de valt att döpa till ”Den sjuka fetman”. Där ska läsaren bland annat få följa en privatperson som ”hatar sin kropp” då en sköldskörtelsjukdom gör att hon gått upp i vikt. Hon ska nu genomgå en gastric bypass för att åtgärda symtomen på sin sjukdom, eller snarare för att åtgärda det självhat som samhället lärt henne att hon ska känna för en kropp som blivit tjock. ”Det står en tjockis i vägen” är det citat UNT valt att lyfta fram för att läsaren skall förstå vad det hela handlar om. Tjocka människor är ett besvär som måste åtgärdas.

Samtidigt som vi matas allt hårdare med såväl journalistiska artiklar som reklam från företag som vill tjäna pengar på vårt kroppshat fortsätter larmen om att allt fler unga behöver hjälp för svåra ätstörningar. Patienterna blir allt yngre. Skulden läggs på sociala mediers utseendefokus och det blundas bekvämt för att såväl sjukvården som privata företag ständigt påminner oss om att en smal kropp är den enda kroppen värd att älska och behandla med respekt.

I en annan av UNT:s artiklar om den sjuka fetman får vi veta att gruppen kvinnor i 25-årsåldern med depressioner är den grupp som växer mest bland patienter som genomgår magsäcksoperationer. Kopplingen till samhällets hat mot tjocka kroppar görs inte. Istället får en sjukvårdsrepresentant spekulera i att människor ljuger om hur mycket mat de verkligen äter när ingen ser och att patienter kommer försöka lura till sig även en magsäcksoperation för att kunna fortsätta äta ”för mycket”. Bilden av den lata, glupska tjockisen utan självkontroll cementeras från vården. Den vård som skall vara jämlik och till för alla, men bara om du har rätt kroppsstorlek.