Inkludering har blivit ett slagträ i den politiska debatten om funktionsrättsfrågor i skolan. Men vad görs för att lyssna på de elever med funktionsnedsättning som inte har en fungerande skolgång?
DEBATT. Det finns en ganska stor enighet om att skolan behöver utveckla sitt arbete riktat till elever med funktionsnedsättning. Forskare, myndigheter och funktionsrättsrörelsen har i en rad rapporter och debattartiklar belyst problem med mögel och allergener i skollokaler, intryckskänslighet/kognitiva och perceptuella svårigheter som förstärks i dåligt anpassade lokaler och stora barngrupper, ramper som inte byggs, att många elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som autism, ADHD, språkstörning samt dyslexi har svårt att uppnå kunskapskraven och går ut grundskolan med ofullständiga betyg. Medlemskontakter och undersökningar i funktionshindersrörelsen visar att problematisk skolfrånvaro ökar dramatiskt bland elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Psykisk ohälsa bland elever blirallt vanligare.
Så hur hittar vi de långsiktiga lösningarna? Svaren har skiftat, inte minst när politiker ger sin version av dem. Några sätterlikhetstecken mellan integrering av alla elever i den vanliga skolan med inkludering. De menar att inkluderingen har gått för långt. Andra lyfter fram att arbetet med inkludering knappt har inletts.
Funktionshindersrörelsen med flera har länge framfört att det krävs ett omfattande strukturellt arbete kring funktionsrättsfrågorna i skolan. Diskrimineringsarbetet i skolan måste utgå från att det alltid kommer att finnas elever med funktionsnedsättningar i alla skolor. Skolan måste ta avstamp i samhällsplanering, universell utformning,med utgångspunkt i elevers förutsättningar.
Precis som annat systematiskt arbete mot diskriminering krävs det att vi börjar lyssna aktivt på de grupper som berörs, här elever med funktionsnedsättning. Det görs alltför sällan. Det finns stora brister när det gäller både bemötande och delaktighet, exempelvis inom vården och skolan.
Vi anser att det är dags för ett rejält omtag i den skolpolitiska debatten. Universell utformning och ett tydligt elevperspektiv måste bli en självklar förutsättning i alla skolor. Istället för att betrakta de elever som inte uppnår betyg eller har långvarig skolfrånvaro som enskilda problem måste deras erfarenheter lyftas som möjligheter att kunna utveckla hela skolans arbete med universell utformning.
