Sällan har väl något nytt förslag fått så mycket kritik av dem som ska utföra det som regeringens så kallade angiverilag – och detta innan den ens har börjat utredas. Redan när Tidöavtalet presenterades i höstas var det många som gick ut och kritiserade skrivelsen om anmälningsplikt av papperslösa. I avtalet står det att ”Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd”.

Det  innebär i praktiken att lärare kan behöva ringa polisen om de upptäcker att de har ett barn i klassen som fått avslag på sin asylansökan, eller att läkare kan tvingas anmäla en svårt sjuk patient.

Visserligen står det också att ”det kan finnas situationer där en anmälan skulle strida mot ömmande värden, till exempel i sjukvården” och att eventuella undantag ska utredas. Men lyssnar man till migrationsministern Maria Malmer Stenergard är det tydligt att regeringen inte avser att göra särskilt många undantag. I en debatt i riksdagen nyligen sa hon att det skulle kunna handla om situationer med livsuppehållande vård, men däremot ville hon inte göra undantag för ”vård som inte kan anstå”.

Det är så inhumant att man häpnar. Passionen för att köra ut folk tycks vara så stark att man inte ens vill göra undantag för dem som är svårt sjuka och som kanske inte kan få den vård de behöver i det land de kommer ifrån. Bland vårdpersonal har man startat uppropet ”Vi anger inte” som just nu har över 2 500 underskrifter. Fackförbunden SSR, Vision, Kommunal, Vårdförbundet och Sveriges lärare har skrivit en debattartikel där de skriver att de vill fokusera på det som är deras kärnuppdrag och inte att ange människor till polisen. Bland biblioteksanställda är det bara tre procent som tycker att det här förslaget är bra och nio av tio ratar det helt, visar en undersökning från fackförbundet DIK.

Men inte nog med detta. Förslaget får även kritik från de egna leden. Nyligen krävde samtliga partier i Region Skåne utom Sverigedemokraterna att vårdpersonal ska undantas från kravet på anmälningsplikt. Trots detta fortsätter Maria Malmer Stenergard att med en dåres envishet hävda att förslaget kommer att genomföras.

Det är inte så många år sedan tongångarna från de borgerliga partierna var helt annorlunda. 2013 beslutade den dåvarande borgerliga regeringen att papperslösa skulle ha rätt till vård som inte kan anstå och att papperslösa barn upp till gymnasiet skulle ha rätt till skolgång. Där och då var det inte något särskilt kontroversiellt beslut, även om en och annan gammelmoderat säkert skakade på huvudet. Men sedan dess har som bekant mycket vatten runnit under broarna.

Maria Malmer Stenergard och hennes gelikar kallas nu för ”mer sverigedemokrater än Sverigedemokraterna själva”. Det har gått så långt nu att SD i princip bara kan luta sig tillbaka och låta de andra Tidö-partierna administrera deras handlingsprogram. Men frågan är hur länge till det här kan hålla. Liberalerna är minst sagt splittrade i synen på SD.

Kristdemokraterna har traditionellt varit ett, relativt, flyktingvänligt parti. På senare år är det den “hårdare” falangen inom KD (med bland andra Ebba Busch i spetsen) som har synts och hörts mest, men nu tappar Ebba Busch allt mer stöd och det talar för att partiet så småningom också kommer att ompröva sin flyktingpolitik. Moderaterna har, med undantag för Reinfeldt-åren, alltid velat ha en väldigt stram flyktingpolitik, men även där finns det nu en del som tycker att partiledningen går lite väl långt.

Det ska bli spännande att se vad som händer i nästa val. Kommer M, KD och L att hålla fast vid samma migrationspolitik och låta SD ta klivet in i regeringen eller kommer man att ompröva sin nuvarande politik och försöka skapa en ny konstellation tillsammans med till exempel C och MP? Det är bara de borgerliga politikerna som kan avgöra det.