Inget parti är större EU-vänner än Liberalerna. De tillhör bara högst motvilligt nationalstaten Sverige, helst vill de att Norden blir en lokalavdelning till federationen Europa. Allra bäst gillar de att vara en del av den liberala gruppen i EU-parlamentet och få förhandla med Macrons partikamrater från La République en marche, istället för Jimmie Åkesson och hans oborstade kompisar.
Kärleken är synnerligen obesvarad. De europeiska liberalerna var nära att slänga ut Liberalerna ur partigruppen, efter att de börjat samarbeta med Sverigedemokraterna.
– Ett parti som är medlem i min grupp har skrivit på ett avtal som gör det möjligt för regeringen att regera med stöd från extremhögern. Renew Europe är grundat på kampen mot populister och högerextremister. Det finns alltid andra sätt att bilda regering på, sa gruppledaren Stéphane Séjourné till Svenska Dagbladet.
Liberalerna sitter just nu kvar i partigruppen, men på prov. Resor har gjorts till Sverige för att se över situationen. Den liberala partigruppen Renew bjuder inte längre in Liberalernas ledarskikt till sina möten.
Ibland behöver man åka utomlands för att se klart på sitt eget land. I resten av Europa ter sig Liberalernas beslut precis så absurt som det faktiskt är. I en tid av Brexit, en högerpopulistisk våg, krig i Europa och EU-länder som rör sig i auktoritär riktning, har de svenska liberalerna valt att göra sig beroende av ett parti fullt av högerextremister och Putinkramare. Det är förstås obegripligt. Inte konstigt att partikamraterna i Bryssel – som gjort precis motsatt vägval i sina länder – känner sig svikna.
Detta är ett av flera skäl till att Liberalerna, mycket välförtjänt, kommer att åka ur EU-parlamentet. Partiet överlevde riksdagsvalet enbart på grund av moderata stödröster. I EU-valet finns inga sådana incitament från något annat parti. Senaste gången vi röstade till EU klarade de sig med en hårsmån, 4,1 procent. Sedan dess har man satt sig i knät på Jimmie Åkesson och har under 3 procent i opinionen.
Kanske skulle partiet kunna räddas av att någon tidigare etablerad liberal politiker kandiderade. Det givna valet hade varit Cecilia Malmström, tidigare EU-kommissionär och EU-minister. Men hon meddelade för en tid sedan att hon slutat betala in medlemsavgiften och lämnat. Istället för att försvara SD-samarbetet gjorde hon det som borde vara varje liberals självklara beslut – att ta sin hatt och gå.
Så det är svårt att se vad som kan rädda kvar Liberalerna i deras favoritparlament. Det sannolika är nog att de åker ur med buller och bång. Partiets kris kommer då att gå ur askan i elden.
Men opinionssiffror är en sak. Egentligen är det förstås varje liberals eget samvete och gärning som står på spel. Vi lever alla i historien. Vi har bara denna korta stund på jorden.
Den tiden väljer liberaler att spendera tillsammans med ett parti som grundades av nazister. När striden mot högerpopulisterna blivit på riktigt allvar väljer Liberalerna att samarbeta med dem. Man undrar verkligen hur den där korven Johan Pehrson pratar om smakar.
Allt fler verkar få nog av vinster i välfärden.
Snart passeras 1,5 gradersmålet (tillfälligt). Det är hög tid att få krisinsikt.
