I dagarna är det många fria röster som tystas i Sverige. I den smått obegripliga omläggningen av mediestödet berövar Konungariket Sverige några av sina mest angelägna tidningar det stöd de behöver, redaktioner varslar och frilansarna kan man av begripliga skäl inte behålla.
Även om det verkar omöjligt att få folk att begripa vad det innebär för det demokratiska samtalet, hade en normal kulturminister åtminstone försökt att kompensera de yrkesverksamma frilansskribenter som nu går miste om arbetstillfällen. Men jag har inte hört ett ord, det är så tyst att jag undrar om vi ens har en kulturminister. Det hjälper tydligen inte ens med att påpeka att vi är en ganska betydande grupp småföretagare, att många av oss faktiskt ger andra småföretagare jobb.
Det får mig att ifrågasätta mina livsval. För är det inte lite lustigt – om man förgiftar debattklimatet och sprider illa förtäckta folkmordsidéer på ledarplats i någon stor svensk dagstidning, ja då får man hur mycket jobb som helst. Jag borde helhjärtat ha ägnat mig åt skriverier som alla gick ut på att förstöra världen – på ett grundligt sätt! Jag borde ha köpt in mig i ett oljebolag. Där finns det skattemedel att hämta. Förutom de obscena vinsterna, håvade fossilbränsleindustrin in mer än 10 311 320 000 000 kronor i direkta subventioner 2022. På skattebetalarnas bekostnad kan man tydligen vara hur generös som helst – så länge det är vår förintelse som bidragstagaren ägnar sig åt. Och vilka fina bonusar man får om man verkligen går in för massutrotningen!
Ett annat område som verkar löna sig är vapenindustrin, vi är djävligt bra på att tillverka vapen här i Sverige, så man har ett visst försprång i den branschen. Och det där med privatarméer verkar vara en lönsam grej, de kan göra precis vad fan de vill och ingen kan göra ett skit åt det.
Om jag startar stiftelsen ”Växthuseffektens Vänner” och ger ut en tidskrift som heter … tja, varför inte ”Metan”… (catchy namn, kan funka) och sedan, i hemlighet, blir influencer för oljebolag, vapentillverkare, privatarméer – hela konkarrongen – ska ni nog se att det finns stålar. Man behöver inte ens förneka klimatkatastrofen, man kan hylla den och påstå att det är bra med lite förändringar då och då. Folk måste ju vara lite företagsamma, går det inte att försörja sig som fiskare i Tjottaheiti längre, får man väl för jösse namn se över sin aktieportfölj och satsa på något mer lönsamt, som bärbara kärnkraftverk eller appar som förmedlar barnsoldater. Folk är så lata, inte konstigt att världen går under.
Förlåt. Jag är inte så bra på det där med avsked.
En viktig fråga man då och då måste ställa sig är vad för slags människa man egentligen vill vara. Det råder en isande tystnad nu, det är inte läge att stå vid sidan och ägna sig åt självömkan eller sarkasmer. Det har aldrig varit så viktigt med en engagerad diskussion om den absolut viktigaste fråga mänskligheten någonsin har ställts inför, och det enda sättet att bryta tystnaden och den ödesmättade likgiltighet som nu råder är att se till så att tidningen Syre får så många prenumeranter som möjligt.
Det finns inga ursäkter längre, det är bråttom nu.
Malin Bergendal och Lennart Fernström som har stått ut med mig. Tufft!
Måste jag påpeka att jag är en smula kritisk till mediestödet?
