Det är intressant att läsa resonemang om 3D-printat kött när stjärnkockar provsmakar nya burgare i Göteborg. Eller 3D-printat “kött”, som det står i artikeln.

Skillnaden mellan kött och ”kött” kan suddas ut helt och hållet smakmässigt, även vad gäller textur och fibersammansättning. ”Kött” smakar kött och stjärnkocken säger: ”Den här illusionen att det är kött. Man blir lurad.” 

Som om maten inte var ”äkta”.

Vad är en äkta vara? Det där med äkthet blir i dagens mångfald av produkter som inte framställs via djurindustrier och slakterier en filosofisk fråga om ursprung. Det som är äkta brukar förknippas med något som har ett visst ursprung. Identitetsfrågor av detta slag är klassiska inom teoretisk filosofi: Tänk dig ett gammalt skepp som successivt genomgått en renovering så att till slut varje planka och detalj har bytts ut – är det då ändå samma skepp? I psykologi och praktisk filosofi finns liknande frågor om mänsklig identitet: Celler i vår kropp byts ut, och om det vore så att alla celler byttes ut – har vi då ändå samma kropp? Är vi samma person som när vi föddes? När blir något en kopia – eller en “förfalskning”? 

Varumärkning har en hel del med intuitioner om äkthet och ursprung att göra. Champagne ska komma från Champagne annars är det bara “champagne”, eller bubbligt vin.

”Riktigt” kött, anser köttätaren, måste ha uppstått på ett visst sätt. Äktheten anses väl avgöras av att det ska ha varit ett levande djur som i sin kropp tillverkat muskelcellerna. Sedan ska djuret ha slaktats, kroppen tappats på blod och delats upp i små delar – som ska förpackas så att det inte påminner konsumenten om slutet för cellernas levnadshistoria, men ändå ska ha uppkommit på detta sätt.

Matuvecklare på Pinchos säger i GP-artikeln att köttätare tycker att  ”köttet” smakar ”kusligt likt kött”. Det verkar alltså inte vara smaken som avgör, utan något annat som de animalietroende vill ha. När GB Glace av uppenbara klimatmässiga skäl bytte ingredienserna i sina klassiska Big pack-paket till växtbaserad glass gav det inte upphov till några reaktioner med avseende på smaken. Konsumenter fortsatte att köpa glasspaketen, nu med en etikett som informerade om de nya receptens minskade klimatpåverkan. Men sedan uppstod den filosofiska frågan om vad som är en äkta vara, och några upprörda människor som insåg att innehållet bytts utan att de känt skillnad på smaken bestämde sig för att Big pack skulle benämnas Årets matbluff. Enskilda upprörda menade till och med att växtbaserad glass inte ska kallas glass.

Det måste tydligen, enligt dessa personer, ha förekommit ett steg i tillverkningsprocessen där en ko fråntagits sin kalv, för att något ska kallas glass. Om det inte handlar om isglass då, kan vi anta. Eller ska det kanske heta is”glass” – och kokos”mjölk” och frukt”kött”?

GP:s reportage om test av 3D-kött (eller “kött”) avslutas med kockens framtidsspaning att kanske blir 3D-printat och vegobaserat kött vardagsnorm, men “att man äter riktigt kött när man går på restaurang, att det blir mer av en exklusiv råvara”. Vilka önskningar och ideal är det i så fall, kan vi undra, som kommer att driva viljan att kunna äta “riktigt” kött i alla fall då och då? Ja inte handlar det om behov eller smak, eller näringsinnehåll eller mättnad eller pris, utan det verkar vara någon annan längtan som ligger djupare som det handlar om.

Och vad den längtan till “äkthet” består i vad det gäller kött och glass blir förstås, om den kokas ner, inget annat än längtan till att få behålla “ursprungliga” maktstrukturer där en art har rätten att i onödan orsaka andra varelser död och lidande. Annars är det inte på ”riktigt”. Äkta kött måste ha dött och äkta mjölk måste ha orsakat lidande, annars var det inte på riktigt.