Björn Söder har förklarat kulturkrig på Twitter – den här gången ska ”konservatismen” vinna mot ”den dekadenta vänstern” vars kulturpolitik snart ska vara ”ett minne blott”. Med konservatismen menar han den bigotta ultrahögern, med den dekadenta vänstern menar han alla oss andra. Alla vi som vill att kulturpolitiken ska inkludera, inte exkludera.

Jimmie Åkessons och Märta Stenevis kulturpolitiska duell under partiledardebatten förra söndagen kom att handla helt och hållet om något som Sverigedemokraterna tycker är dekadent, nämligen dragshowartister som har sagostunder på biblioteken.

Jimmie Åkesson försökte ställa Stenevi mot väggen genom att fråga vad hon skulle tycka om det kom ”en kulturtant” och ville att en nazist skulle läsa sagor istället. Det var enkelt, tyckte han, och det visade att man måste ”sätta vissa gränser” och alltså ha en politisk styrning av biblioteken. Det skulle väl Märta Stenevi också vara med på?

Men hon vägrade vara med på den jämförelsen, och det gjorde hon rätt i. Nazistiska sagostunder faller på sin egen orimlighet eftersom biblioteken är allas och ska välkomna alla. De kan inte ha sagoläsning med budskapet att en del barn har fel hudfärg eller talar fel språk. Medan dragqueens som läser sagor står för att barnen är bra som de är. Om det sen är dragqueens eller några andra som ska bjudas in är upp till bibliotekarier och besökare – så länge inte Sverigedemokraterna får som de vill.

Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson Alexander Christiansson anser att det är en fråga där politiker är skyldiga att sätta ner foten. Han tycker att det är ”helt fel att utsätta små barn för normkritiskt tänkande”, sa han i Svenska Dagbladet i februari. De ska inte tänka på sånt, säger han.

Vad är det barn inte ska tänka på i Sverigedemokraternas Sverige? Det är mycket, om man tar en titt på vad som menas med normkritik. När biblioteken presenterar normkritiska barnböcker kan de handla om allt möjligt. En flicka som lär känna en hemlös kvinna, en pojke som drömmer om att vara en sjöjungfru, annorlunda pirater, en pappa som gråter. Barn är inte för små för att kunna längta efter att bli accepterade som de är. De är inte för små för att lära sig att acceptera andra som de är. De tänker visst på normkritik, de kallar det bara inte så.

Det finns en föreställning om att dragartisterna drar in barn i en vuxen sexualitet, vilket helt enkelt inte är sant. Den som tvivlar kan titta in på någon sagostund digitalt, men kritikerna tycks inte göra det. Det råder uppenbara missuppfattningar om vad en dragqueen är. Men det är inte bara en informationsfråga – det handlar om att man inte vill att normer ska ifrågasättas.

Utom de normer som SD själva vill städa bort, som normer som säger att rasism är fel eller att man inte anger papperslösa skolbarn. Normer som säger att man ska leva så miljövänligt man kan vill de inte veta av – momshöjningen på reparationer var ett exempel av många.

Johan Pehrson drev öppet med Jimmie Åkessons dragqueenskräck under partiledardebatten och Gulan Avci (L) tycker (lite aningslöst) att SD:s partiledning ska ta Björn Söder i örat. Även kulturminister Parisa Liljestrand (M)  är tydlig om begreppet armlängds avstånd i Ekot – men i hennes parti finns redan en acceptans för att göra en armlängd väldigt kort.

Ändå undrar jag hur långt det kommer att gå att driva den här linjen. Tidöpartierna är eniga om att Sverige behöver en kulturkanon. När Alexander Christiansson intervjuades som ny kulturpolitisk talesperson för SD i februari sa han att det är viktigt att SD finns med i diskussionerna kring den för att ”se till att kulturkanon blir vad det är tänkt att vara”.

Men typiskt nog hade han väldigt lite att komma med när reportern frågade vad de tänkte om det. Han betonar att det finns en svensk kultur och citerar förtrytsamt något Mona Sahlin sa för mer än tjugo år sedan om att svensk kultur bara är ”midsommar och sånt töntigt”. Vagt nämner han kulturarvet, och sedan säger han att kulturen i Sverige har varit ”marxistiskt präglad” under väldigt lång tid.

Sverigedemokraterna kan helt enkelt inte ha mycket till övers för speciellt mycket av det vi känner som svensk kultur. Abba och After dark, Beppe Wolgers och KSMB, Cornelis Vreeswijk och Loreen, Karin Boye och Jonas Hassen Khemiri, Hasse och Tage och – fyll i vad du tänker på. Jag gissar att en SD:are skulle kalla det mesta för woke och dekadens.

Kulturkriget kan vara Sverigedemokraternas sätt att försöka väcka intresse och vända de långsamt fallande opinionssiffrorna. Men att förklara krig mot svensk kultur borde inte bli någon succé, speciellt inte i tider när vi verkligen har annat att göra.

En formulering är ändrad för att undvika upprepning, kl 10.03 den 17 maj 2023.