DEBATT. SVT rapporterade nyligen om vilka som ligger bakom de organiserade attackerna mot länsstyrelser i Sverige under våren 2023.  ”Djurägare” sägs vara ansvariga för attackerna och verkar på sociala medier, i så kallade hatgrupper. SVT har i undersökningen intervjuat experter på extremism som pratar om ”myndighetskritiska” grupper, som har radikaliserats över tid. Personal på länsstyrelser hotas till livet, och man har resurser nog att genomföra koordinerade attacker.

Flera saker i SVT:s redogörelse behöver adresseras. Först om antagonisten i dramat som blir otydlig i SVT:s beskrivning. Det är nämligen inte gemene kattägare som skickat pulverbrev till myndigheterna. Inte heller är det din granne hundägaren som mordhotat personal på länsstyrelsen. Istället är det svenska bönder som radikaliserats. Djuren som det handlar om är alltså alla de tusentals kor, grisar och får, som hålls fångna och systematiskt dödas runtom i svenska ladugårdar, dag efter dag, år efter år.

Varför mobiliserar svenska lantbrukare mot myndigheterna på sätt som liknar Röda arméfraktionens attacker mot bankväsendet i 70-talets Västtyskland, och som får Noa att kopplas till förundersökningen av bönderna?

Troligtvis beror det på att länsstyrelsen bland annat har som uppgift att undersöka om bönder följer svensk lagstiftning, vad gäller så kallat djurskydd. När en bonde överskridit den lagstadgade gränsen för det lidande hen utsätter sin ägodel för, är det länsstyrelsens uppgift att tillrättavisa och straffa lantbrukaren. I vissa fall också förbjuda bonden från att äga djur i framtiden.

Känslor av oförrätt och kränkthet ligger bakom böndernas vrede mot myndigheterna. De radikaliserade lantbrukarna ser sig själva som mer kapabla att hantera sina ägodelar än länsstyrelsen, och sin näring som essentiell för samhällets överlevnad. Svensk lagstiftning, och myndighetsutövningen, blir ett hot mot böndernas inkomstkälla, grus i det kapitalistiska hjulet. Även om det säkert finns lantbrukare som sympatiserar med idén om att värna om djurens välmående, vägrar många acceptera att länsstyrelsen äventyrar deras inkomstkälla. En fråntagen ko är en förlorad köttbit, som ger mindre pengar i kassan.

Avsaknaden av en uttalad ”bonde” i texten beror i bästa fall på okunnighet eller ointresse. I värsta fall beror SVT:s beröringsskräck på att man inte vill göra sig ovän med den inflytelserika lantbrukslobbyn, i och utanför riksdagen.

Bortom böndernas ramaskri och statens maktfullkomlighet finns en annan verklighet, där de verkliga offren i dramat finns, de ickemänskliga djuren. Hundratusentals kycklingar och grisar slaktas varje vecka i Sverige. Lidandet, de förlorade minnena och dessa djurs bortkastade liv kan vägas mot den personliga tragedi som bönderna påstår sig uppleva. Om SVT istället skulle välja att exempelvis kalla djurägare för bönder, myndighetskritiska för våldsbejakande lantbrukare, och hatgrupper för bondeextremister, skulle steget kanske inte vara långt till att kritisera hela det normaliserade och lagstadgade djurförtrycket i Sverige? Då skulle en grundbult i vår våldsaccepterande och strukturellt förtryckande samhällsordning lös- och synliggöras. Detta är kanske inget som SVT, eller majoriteten av mainstreammedierna, är särskilt intresserade av att göra eller hållas ansvariga för.

Om vi tar en titt på hur samhället betraktar och hanterar dem som har fräckheten att öppet motarbeta djurförtrycket inom lantbruket, förstår vi kanske varför SVT hellre tonar ner vilka som döljer sig bakom begreppet djurägare. Djurrättsaktivister demoniseras, förföljs och behandlas med inte en så liten portion våld och förakt av den antropocentriska samhällsordningens herrar. Journalister, forskare, poliser och politiker tvekar inte ett ögonblick att stämpla (även den hyfsat liberala delen av) djurrättsrörelsen som extrem, och enskilda aktivister för terrorister. Samhället sätter kvickt in hårdare repression mot djurrättsaktivister så fort jägare ropar varg.

Den övervakning som bönderna ibland utsätts för av länsstyrelsen är inget i jämförelse med den juridiska och sociala kontroll som drabbar djurrättsaktivister. Få har nog hört journalister kalla den person som fritar en gris för myndighetskritisk. Eller att granskade djurrättschattar anonymiserats som hatgrupper. Istället är det vanligare att journalister är (över)tydliga med när djurrättsaktivister eventuellt ligger bakom en särskild aktion. I sådana fall benämns ingen antagonist otydligt. Fastän djurrättsaktivister precis som länsstyrelsen säger sig värna om ickemänskliga djurs välmående, demoniseras de. Aktivister som riskerar mycket för att rädda liv betraktas som extremister, men inte bönder som hotar myndighetspersoner till livet för att försvara sin våldsamma verksamhet.

Det är nog lätt att förstå att när lantbrukslobbyn drevar mot djurrättsaktivister så glöms och göms strategiskt det våld som bönderna själva ligger bakom. Det är dock mer svårt att begripa att inte ens när bönderna blir tagna med handen i pulverkuverten kan journalister öppet tala om böndernas våldsutövning. Kanske finns svaret på denna fråga i det som anarkisten Voltairine de Cleyre en gång påpekade, att om man hittar den som inte får kritiseras har man hittat den som har makten i samhället?

Är intressena som är kopplade till köttindustrin så inflytelserika att journalister inte ens vågar konfrontera dessa direkt och öppet, inte när den nakna kejsaren visar sig vara en bonde tagen på bar gärning som extremist? Är att kritisera köttlobbyn i så fall detsamma som att ifrågasätta ett grundfundament i vår samhällsordning? Bidrar SVT:s granskning kanske mer till att legitimera det grundläggande förtrycket? Vem ska då kämpa för de egentliga offren i denna konflikt? Vem ska lyssna till de tusentals röster som systematiskt och blodigt tystas varje dag i Sverige? Vem står på de ickemänskliga djurens sida, när både deras ägare och så kallade handläggare bidrar till dess undergång?