”Miljökamp utan klasskamp är bara trädgårdsskötsel.” Riktigt så svarade jag inte på frågan häromveckan om grön ideologi måste vara vänster. Men det var texten på de skotska grönas banderoll i 1-majtåget i Glasgow. Jag träffade lokala miljöpartister och talade utifrån mitt kapitel i Sofia Kamlunds och Katarina Folkessons välkomna En bok om grön ideologi. Och både bakom de lånade centerpartikopparna i Vuxenskolans lokaler i Åtvidaberg, och högt uppe i glaspyramiden i Väsby centrum så kom frågan.

Visst hade jag citerat både den unge Marx och den skäggige Kropotkin, men också liberaler som Mill och Keynes. Och min poäng var ju om något att det gröna är en ideologi i sin egen rätt. Även om trådar kan vävas till tidigare tänkare, var det först i industrialismens baksmälla några förutseende kvinnor och män på allvar formulerade ett tankesystem utifrån människans förhållande inte bara till varandra, utan också till allt annat som ger oss själva förutsättningarna för ett gott liv.

Och visst underströk jag solidariteten. Hur en ideologi som tar sin utgångspunkt i att ansvaret för konsekvenserna av våra handlingar inte stannar vid vare sig nations- eller generationsgränser, inte får glömma att bygga ett anständigt samhälle också för de som drabbas av klyftorna och utslagningen här och nu.

Men jag talade också om maktkritiken och decentralismen, självförverkligandet och om att vara något större och friare än en förverkligare av någon annans utopi eller konsument i någon annans ekonomiska ekorrhjul. 

Ändå. ”Är det inte lite … vänster?” Jag försökte komma undan med hur politiken förändrats. Att det var lätt att stå över eller bredvid höger och vänster när valet var mellan Fredrik Reinfeldt och Göran Persson. Men inte går för någon när valet står mellan en SD-ledd regering eller vilket annat rimligare alternativ som helst.

Jag breddade till att säga något om den vildvuxna gröna familjen. Enligt statsvetarna den kanske mest eniga globala politiska rörelsen någonsin, och samtidigt så splittrad om just detta. Skottarna, som både är regeringsparti och har rötter bak i Europas äldsta gröna parti People, är inte ensamma. I Australien och Nya Zeeland, Portugal och Italien, Frankrike och Nederländerna, är det självklart att gröna också är vänster.

De gröna som växte fram i Centraleuropa ur motståndet mot de kommunistiska diktaturerna har naturligt en annan syn. De västtyska gröna hade sina grundare i den frihetliga delen av 68- vänstern, men partiet tog en annan kurs efter sammanslagningen med östtyska medborgarrättsrörelsen Bündnis90. Idag är ett samarbete med kristdemokratiska CDU lika möjligt som ett med socialdemokraterna, åtminstone på delstatsnivå. Den linjen har inspirerat gröna i Norden. Kanske i överkant, en ekonom som jämförde partiernas ekonomiska politik skulle konstatera att die Grünens står ett par steg till vänster om Miljöpartiets.

I Sydamerika har de inte obetydliga gröna partierna i Brasilien och Colombia, med företrädare som brasilianska miljöministern Marina Silva och colombianska gerillafången Íngrid Betancourt, oftast räknats in bland landets mer liberala krafter – med avståndstagande både mot den auktoritära högern och den korrumperade vänstern. Och så lämnade jag frågan nästan där.

Men bara nästan. För det finns ju ett svar till. Det kanske inte bara är det politiska landskapet som förändrats, utan också verkligheten. När de ravindjupa klyftorna utraderat hela efterkrigstidens jämlikhetsprojekt, när de riktigt rika flyger privatjet, de i mitten bländas in i radhuslånens kasinoekonomi och de många inte får lönen att räcka till, och när klimatkatastrofen inte längre är en varning om en framtida Tyst vår, utan faktiskt här, då har vi inte längre lyxen att ställa oss vid sidan.

I en tid av växande otrygghet formas två rörelser. Den ena är nostalgisk och reaktionär, lovar att allt kan bli som förr om bara den farliga världen stängs ute. Den förvandlar den etablerade högern till övertygade nationalister utan tid att bry sig om vare sig klimat, fattigdom eller demokratin. Mot den står en brokig samling människor som vill något annat. Som inser att ensam inte är stark i en otrygg värld, utan att vårt enda svar är att försöka hjälpa varandra, att vår främsta tillgång är vår solidaritet. Det är vår tids vänster, hur mycket gröna och liberaler som hamnar här än tycker att det kliar.