För några år sedan gjorde jag en fruktansvärd tabbe. I pulkabacken ställde jag mig bakom min son på snowracerns medar och glada i hågen kastade vi oss ut i backen. Men så ser jag ett barn stå i backen, precis i den kurs vi kommer farande. Jag lyckas inte styra om från min aviga position, krökt som en ostbåge. Allt går i ultrarapid. Det är som att jag ser allt hända i slow motion. I stället för att gripas av handlingskraft och hjältemod drabbas jag av handlingsförlamning. Ett par sekunder senare är katastrofen ett faktum. Vi har kört rakt in i ett barn, som likt en kägla kastats ned mot den hårda, packade snön i backen.

Ganska ofta kommer den här scenen tillbaka till mig. Skammen. Jag gjorde fel. Som vuxen hade jag ansvar men tog det inte. Jag borde ha agerat annorlunda.

Kollektiv process

Någon har sagt till mig att skam är en av de starkaste känslor vi som människor kan känna – liksom stolthet. Säkert kan du ganska snabbt hitta situationer i livet då du känt båda dessa känslor, och minnas hur de berört dig.

Vi lever i en skamlös tid. Vi förbrukar över våra resurser, överskrider planetens gränser och dumpar problemen på barnen.

Vi vet att det är fel, men vi tycks oförmögna att koppla ihop vårt eget handlande med de gigantiska problem vi och jorden står inför. Filosofen Slavoj Žižek har etablerat begreppet ”unknown knowns” för att beskriva alla de saker som vi grund och botten vet är svåra, men som blir alltför jobbiga att ta in, eftersom det skulle ”tvinga oss att omdefiniera vårt förhållande till oss själva och omgivningen, så vi väljer att tränga undan den (Det vill säga vetskapen – red:s anm) och leva i förnekelse” (Graffman Östberg 2018).

Jag är en varm förespråkare av att det som behövs nu är systemförändring. De lösningar som krävs är bortom individens räckvidd. Vem kan ta bussen om det inte går någon buss? Vem kan kräva att den som har det svårt ekonomiskt ska köpa ekologiskt som är dyrare eller ta tåget för många tusenlappar när det är billigare att ta bilen? Listan kan göras lång. Gemensamma problem kräver gemensamma lösningar.

Men om vi som individer inte förändrar våra värderingar, vem ska då välja och driva på de politiker som vi så gärna vill ska besluta om en systemförändring? Att förändra normer och värderingar är en kollektiv process med sin början i individen, i mötet mellan individer.

Befriande flygskam

För en tid sedan frågade en vän – efter att ha gjort en lång utläggning om sina semestrar till San Francisco och andra avlägsna spännande platser – om vilka planer vi hade för solsemester. En obekväm tystnad infann sig. Likt Karl-Bertil Jonsson ställdes jag inför att säga sanningen eller undvika den. Till skillnad från Tage Danielssons julhjälte valde jag det senare, och mumlade något ohörbart och obegripligt om att vi inte har några sådana planer. Jag vill inte att min vän ska känna dåligt samvete eller att det ska bli en jobbig situation.

En snarlik strategi för att undvika konflikter har använts frekvent av miljörörelsen och en del politiska partier de senaste decennierna. Det ska vara roligt att ställa om. Du kan spara pengar. Omställningen innebär en massa möjligheter, för samhället och för dig som individ. Jag har själv varit, och är, en del av denna retorik. Det är också helt avgörande med visioner bortom vad vi nu kan föreställa oss, fantasi och kreativitet för att hitta nya vägar. Men det är klart att det tidvis kommer att bli jobbigt, att förändring skapar spänningar och är utmanande.

Begreppet flygskam kom som en frisk fläkt, ett undantag i retoriken om alla möjligheter och vinster med klimatomställningen. Många började ifrågasätta sitt eget agerande, både i det offentliga och det privata.  Flygskammen och diskussionerna som följde i dess kölvatten bidrog till att förändra normer.

Under pandemin

Under pandemin förändrades normer ännu snabbare. Plötsligt var det omoraliskt att gå på bio eller träffa en äldre släkting. För att inte tala om att skicka ett snorigt barn till förskolan eller skolan. Hur många var inte de dagar då hela familjen stannade hemma för att ett av barnen råkade nysa eller snörvla lite på morgonen? Rädslan för att göra fel var stark, självklart ville ingen bidra till att någon annan drabbades.

En helt avgörande faktor till den snabba och drastiska normförändringen under pandemin var att samhället tog tydlig ställning, vi fick tydliga uppmaningar om att göra det ena eller det andra. Det var självklart att alla skulle bidra för att hantera och mildra krisen. Statsministern uppmanade till och med barnen att lämna kvasten hemma under påsken. Det fanns ingen rädsla för pekpinnar. I stället uppfattades de som något positivt, ett tecken på ansvarstagande. Något liknande har knappast förekommit vad gäller miljöfrågor, där det i stället är som att vi tassar som katten runt het gröt. Men jag tror inte att vi behöver vara så oroliga för att någon kan drabbas av dåligt samvete, eller andra jobbiga känslor, när vi talar klarspråk om läget på planeten eller vad det kräver av oss i form av förändrat beteende.

Använd känslorna

Visst haltar jämförelsen mellan snowracern och klimatet. Dimensionerna är så mycket större kopplat till klimatkrisen. Det handlar inte om ett barn i en backe utan om framtida generationer i decennier och sekler framöver. Förstås är konsekvenserna mycket svårare att greppa, och mycket lättare att förtränga. Dessutom är det som krävs av oss så mycket större då det innebär att vi behöver omdefiniera oss själva och vad vi gör här på planeten. Men det finns en gemensam nämnare – känslorna har en funktion.

Jag kommer aldrig mer att ställa mig krökt på en snowracer och kasta mig ut i backen. Aldrig att jag tar risken att göra om samma misstag. Skammen får mig att minnas. Den får mig att agera annorlunda.

Det finns en stark kraft i känslorna och utan dem riskerar vi att inte få mycket gjort. Vi behöver använda skammen, ilskan och rädslan för att förändra vårt sätt att leva, till att prata med varandra och för att driva på för beslut som förändrar normer. Säkerligen kommer då också känslor av stolthet och mening som ett brev på posten.