På söndag går turkarna till val – i ett demokratiskt system som ligger ”uruselt” till i mätningar. Framför allt skapar en begränsad press- och yttrandefrihet i Turkiet orättvisa förutsättningar.
Här listas en rad problematiska aspekter inför helgens president- och parlamentsval i Turkiet:
En orättvis demokratisk spelplan
Turkiet betraktas som en ”elektoral autokrati” av exempelvis V-Dem-institutet – som mäter och rankar demokratiutvecklingen i världen – vid statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet. Det innebär att flerpartival hålls, men att förutsättningarna är orättvisa.
– I våra mätningar ligger demokratin i Turkiet uruselt till, sade statsvetarprofessor Staffan I Lindberg, grundare av institutet, till TT förra sommaren.
I Turkiet råder exempelvis begränsad press- och yttrandefrihet. Runt 90 procent av medierna står direkt eller indirekt under regeringens kontroll, vilket ger presidenten Recep Tayyip Erdogan och hans parti AKP en stor fördel vad gäller exempelvis utrymme i medierna.
– Det skapar ett klimat som inte ger rättvisa förutsättningar för att bedriva valkampanj, säger Aras Lindh, analytiker och Turkietkännare vid Utrikespolitiska institutet (UI).
Det finns också tecken på att regeringspartiet AKP använder sig av offentliga medel för att i princip bedriva valkampanj, uppger Aras Lindh.
Hårt tryck mot oppositionen och civilsamhället
Det finns ett hårt tryck mot oppositionspolitiker i landet och en del av dem sitter fängslade.
– Proceduren för folk att gå att rösta och att rösterna räknas fungerar någorlunda väl, men sedan kanske folk inte alltid kan rösta på de kandidater de vill rösta på eftersom kandidaterna helt enkelt sitter fängslade eller har förbjudits att verka politiskt, säger Aras Lindh.
Även utrymmet för civilsamhället har med åren blivit allt trängre i Turkiet.
– Det händer exempelvis att kritiker åtalas för terroristbrott eller för att ha förolämpat presidenten på ofta godtyckliga grunder, säger Aras Lindh.
Lång historia av auktoritära inslag
Turkiet har haft en lång historia av instabila institutioner med auktoritära inslag i ledarskapet.
– Det är många som menar att det är så här politik bedrivs i Turkiet, säger Aras Lindh.
Undantaget är egentligen AKP:s tidiga regeringsår i början av 2000-talet.
– Då lyckades man både åstadkomma stabilitet och stärka landets demokratiska konturer, men de senaste tio åren har den utvecklingen gått bakåt igen, säger Lindh.
Den auktoritära utvecklingen i Turkiet tog på allvar fart i samband med de våldsamma tillslagen mot protesterna kring Geziparken i centrala Istanbul 2013. Vid tidpunkten var Erdogan premiärminister, men i augusti 2014 valdes han till president. Den första i Turkiet som utsetts genom allmänna val.
Makt centrerad till presidenten
Våren 2017 genomfördes en folkomröstning där en knapp majoritet röstade för att ge presidentämbetet utökad makt. Premiärministerrollen upphörde att existera och parlamentets möjlighet att granska och ställa regering och president till svars minskade. När folkomröstningen genomfördes rådde undantagstillstånd, som infördes efter det misslyckade kuppförsöket mot Erdogan i juli 2016.
Valet i jordbävningsdrabbade områden
Frågor har väckts om hur människor ska kunna rösta i östra Turkiet, som tidigare i år drabbades av två kraftiga jordbävningar. Enligt en FN-rapport som publicerades i början av april har åtminstone tre miljoner människor lämnat sina hem i de drabbade områden och endast 133 000 personer har registrerat sig för att rösta på en annan plats än i sin hemprovins, skriver nyhetsbyrån AP.
