Långt ifrån all den plast som samlas in återvinns. Nu visar en ny studie dessutom att plaståtervinningscentraler kan vara en utsläppskälla för mikroplaster. En undersökt anläggning i Storbritannien visade sig ha tvättvatten med miljontals mikroplastpartiklar per kubikmeter.
Mikroplasterna har de senaste åren visat sig finnas överallt på vår jord, på avlägsna platser som Antarktis liksom i vårt dricksvatten.
Nu visar en ny studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of hazardous materials advances att plaståtervinningsanläggningar kan släppa ut mängder av mikroplastpartiklar.
Forskarna koncentrerade sin studie kring en plaståtervinningsanläggning i Storbritannien (ej namngiven) och mätte halterna av mikroplaster i tvättvattnet efter varje tvätt som genomfördes. Då anläggningen också infört filter för partiklar större än 5 mikrometer kunde man också mäta effektiviteten av dessa filter. Det orenade tvättvattnet visade sig innehålla mellan 5,97 miljoner och 112 miljoner partiklar per kubikmeter.
Minsta partiklarna släpptes ut
Efter att filtret använts hade majoriteten av partiklar över 5 mikrogram tagits bort, och effekten ansågs vara mycket bra på större partiklar som mätte över 40 mikrometer (det vill säga 0,04 millimeter). Däremot filtrerades inte plastpartiklar som var mindre än 5 mikrometer bort och forskarna uppskattar att utsläppen av dessa partiklar kan uppgå till mellan 59 och 1184 ton årligen.
”Evidensen av mikroplastföroreningar i tvättvatten tyder på att det kan vara viktigt att integrera mikroplaster i vattenkvalitetsföreskrifter”, skriver forskarna i sammanfattningen. De konstaterar också att det behövs mer forskning på plastföroreningar från återvinningsanläggningar.
Det finns i dag inga uppsatta gränsvärden för mikroplast i dricksvattnet i Sverige. Livsmedelsverket presenterade år 2020 ett regeringsuppdrag som undersökte förekomsten i dricksvatten och eventuella hälsorisker. Slutsatsen då var att det inte finns tillräckligt med forskning för att kunna utvärdera riskerna. För att bättre kunna göra detta behövs såväl kartläggning av förekomst och exponering, samt fler toxikologiska studier, konstaterade Livsmedelsverket.
Läs mer:
