Källardörren gick upp när Harriet ryckte så hårt hon kunde, den var tung och gnällde ljudligt. Hon höll andan och lyssnade efter Ida. Förstod hon inte att de lekte och att hon borde vara tyst? Marta och Ville letade efter henne, och nu var hon säkert avslöjad.

Hon hade hittat Marta och Ville i en av bilarna nere vid grinden. De satt och väntade på sin mamma och började tröttna på det. Harriet skulle gå och lägga sig, hon hade bara varit och hämtat sin kofta i lekstugan, men hon ville prata lite med de nya först.

Det var stora barn, nästan tonåringar. De sa att deras mamma hade sagt att de skulle komma hit och rädda världen, men deras mamma var lite … speciell, sa Ville.

Då kände Harriet igen dem. De hade varit med på festen där Ante visade Timebanditen för några från regeringen som skulle ge pengar till forskning om tidsresor. Pappa Ellis hade spelat gitarr och de hade sett på film från framtiden. Hon visste vem deras mamma var – hon var minister för något med pengar. Hon hette till och med som pengar i andra länder hade hetat när Ida var liten, penny och mark.

Ville och Marta sa att deras mamma inte var minister längre, och sen ville de inte prata mer om det. Harriet hade visat dem ladan där katterna höll till, men katterna syntes inte till. Istället började de leka kurragömma. De lekte i grannträdgården, för där stod inga tält med människor som kunde bli störda. Det bodde inte ens någon i huset, men om man inte var mörkrädd fanns det många bra gömställen.

Ville räknade först, han ställde sig bakom gäststugan och råkade kliva i nässlorna. Marta satte sig bakom en buske alldeles för nära, men Harriet var seriös när hon gömde sig. Det betydde att man tog saken på allvar och gjorde sitt bästa. Ingen av de andra visste var källardörren fanns, men det visste hon.

Precis när hon smög genom det höga gräset hörde hon farmor Ida. De vuxna hade tydligen pratat klart. Tyvärr hörde Ida henne också och började prata med henne. Harriet hyschade, men då följde Ida efter istället. Vuxna … tänkte Harriet och himlade med ögonen ut i källarmörkret. Snabbt drog hon igen dörren och kände sig fram mot källartrappan. Hon snavade över skräp och maskiner och det var ett stort hål i golvet – om hon inte hade gått så försiktigt hade hon ramlat ner i det.

Men hon kom fram, gick en bit upp i trappan och kikade fram bakom dörröppningen. Där ute hörde hon röster, men inga tydliga ord. De ryckte i dörren, men den gick inte upp. Uppe i hallen var det papper på golven och ganska tomt. Vardagsrummet fanns inte längre, det hade blivit tre små rum med tunna väggar emellan. Men inga möbler.

Försiktigt kikade hon ut genom fönstret. Marta stod i gräset och pratade i sin mobil, och den lyste upp hennes ansikte. Bredvid stod Ida och Ville, och de tittade inte upp mot henne, de pratade med varann. Sen började alla tre gå tillbaka, ut ur trädgården. Marta och Ville kanske skulle sova, kurragömmaleken var i alla fall slut. Det var synd, tyckte Harriet. Men hon kunde ju alltid gå på lite upptäcktsfärd och passa på att släcka den där lampan som någon hade glömt på övervåningen.

Hon smög uppför den knarrande trappan till övervåningen. Lite kusligt var det, tänk om det var någon i det där rummet … men hon hörde ingen, och huset var i alla fall inte Stellas längre. På övervåningen var det också ganska tomt. Hon höll andan när hon kom till den stängda dörren in till rummet med den tända lampan. För säkerhets skull knackade hon. Hon visste inte om hon inbillade sig att det hördes ett svagt ljud, men om det var ett ljud kom det i alla fall inte därifrån.

Dörren gnisslade inte. Den tända lampan var en liten bordslampa av metall som spred ett vitt sken över ett vitt skrivbord där det stod en bärbar dator och grej som såg ut som en skrivare. Det fanns också en snurrstol vid bordet, en sån som de hade på farmors jobb, och en sorts skärm som var delad i tre delar. Det fanns inget mer att undersöka, men hon klättrade upp i snurrstolen och snurrade lite.

När hon tog fart en sista gång kom hon åt laptoppen på bordet, och skärmen tändes. I en grå ruta stod det att hon skulle logga in som … XPANSTAR. Xpan, det kände hon igen. Och star, det betydde stjärna. Som Stella hette i efternamn, och i förnamn också. Ett lösenord var ifyllt, och Harriet klickade enter.

Det som kom fram verkade vara en lista på saker som skulle göras. Kontakta den och kontakta den och nånting om borrning i källaren. Och någonting med anakron teknik, som var samma sak som en tidsmaskin, och Xpan var ju det där som fanns i tiden som Ante och Freddy kom ifrån. Och Stella.

Om Stella hade sålt huset och flyttat till Spanien, som de vuxna hade sagt, då var det jättekonstigt att hennes dator var kvar. Och varför var den på, och varför skulle hon borra i källaren om huset inte ens var hennes? Och vad skulle hon göra med en tidsmaskin nu? Hon hade ju blivit en gammal gumma, hon kunde inte precis åka hem till sin egen tid och bli briggis igen.

I vilket fall som helst var det ingen bra idé att sitta i skräcktantens hus vid skräcktantens dator och kika på hennes hemliga planer. Speciellt inte om hon låg och sov innanför en av de andra dörrarna och varje steg på fel del av ett trappsteg kunde väcka henne.

Harriet spanade ut genom fönstret, men hon såg bara mörker. Kunde inte Ida vara tillbaka och stå där ute och titta efter henne? Snälla … Sen kom hon på ett knep som Ida hade lärt henne. När man själv är i ljuset och tittar ut i mörkret, då ser man bara svart. Men om man släcker lampan vänjer sig ögonen. Hon släckte skrivbordslampan och tryckte näsan mot den kalla rutan, och jo, Ida stod där, nästan vid källardörren, och tittade upp och vinkade. Sen pekade hon mot ytterdörren och gick själv ditåt.

Harriet försökte tänka snabbt. Hon visste inte vad Stella höll på med, men hittills hade hon bara hittat på dumma saker. Som att luras och hota och låsa in barn. De ville nog veta vad hon planerade. Så Harriet stängde den bärbara datorn, kilade in den under ena armen och rusade så snabbt hon vågade nerför den mörka trappan och ut i hallen. Ingen följde efter.

Utanför dörren stod Ida.

– Hallå gumman, kurragömmaleken är över! Nu är det i alla fall släckt där uppe. Det är bra, men man får inte gå in i andras så där …

– Jag skulle ju bara gömma mig, sa Harriet.

– Jamen, du kunde ha gömt dig var som helst. Ville och Marta hade inte hittat dig ändå.

– Ville hittade Marta på en gång. Men nu går vi hem. Går du med mig?

Malin Bergendal