Häromveckan fick varje hushåll i Sverige en broschyr från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. En välbehövlig hint om vad som möjligtvis komma skall, och hur vi eventuellt kan förbereda oss. Broschyren fick mig att tänka på den globala klimatfrågan som säkerhetspolitisk aspekt. Framför allt började jag tänka på vår väldigt kritiserade självförsörjningstrygghet.

Medan vi tittar med avund på våra grannar i Finland och försöker lära oss hur de lyckas ha en så stark försörjningstrygghet, nätshoppar vi i rekordvolymer från Kina. Den lokala försörjningstryggheten angår dock oss alla och det är nu dags att uppmärksamma den ordentligt. När vi tillsammans ökar försörjningstryggheten så blir vårt samhälle motståndskraftigt mot olika typer av kriser. Det blir mer motståndskraftigt. Vi blir helt enkelt mindre beroende av resurser från andra delar av världen. Dessutom i ett stundande klimathot som hotar i princip allt mellan himmel och jord.

Energi är exempelvis en ytterst nödvändig insatsvara och en förutsättning för allt liv och det mesta av samhällets funktioner. Genom att vi lokalt säkrar bland annat vår livsmedelsförsörjning och drivmedelsförsörjning blir vi därmed bättre rustade för att möta de klimatutmaningar som vi ofrånkomligt kommer att ställas inför.

Broschyren från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap lämnade däremot en del obesvarade frågor. Vart har de tänkt sig att vi ska ta vägen när den globala havsnivån höjs?

Här vid den skånska kusten finns det exempelvis 23 000 bostadshus inom riskzonen och det skulle kosta runt 200 miljarder kr att flytta dessa till säkrare mark, enligt Naturvårdsverket. Smält den siffran lite. Detta kan alltså på sikt visa sig bli samhällets mest kostsamma effekt från klimatförändringarna, vilket så klart kan orsaka konflikter inte bara på en politisk nivå utan även konkret i samhället, med ännu mer bostadsbrist och trångboddhet. Med den ökande urbaniseringen som vi bevittnar ökar trycket på samhället att exempelvis leverera attraktiva bostäder.
Bostäder vi i dag inte ens kan leverera.

Därmed tror jag att våra värden kommer att sättas på spel ordentligt. Det är inte bara en säkerhetspolitisk fråga, det är nu också en etisk och moralisk fråga. Vi måste oundvikligen ändra våra konsumtionsvanor och hushålla mer med lokalt producerad mat, energi och andra naturresurser, det tror jag alla är överens om. Men desto svårare har vi att komma överens om de etiska frågorna.

Även om tiden rinner iväg riktigt fort – Parisavtalets 1,5-gradersmål kan vi tyvärr redan glömma – så har vi fortfarande tid att forma ett motståndskraftigt samhälle. Däremot är det hög tid att rannsaka oss själva och börja mobilisera vår omgivning. Och helst redan i dag.