Det är femtiotal och Maja Ekelöf stretar med barnvagn och fyra barn uppför backen till stugan där de bor. En granne kommer cyklande och ropar till henne att nu du Maja, nu kan du gå till socialvårdsbyrån och få hjälp! Maja vet inte vad det är, men grannen förklarar. ”Du har full rätt”, säger han. ”Gå till socialvårdsbyrån när du inte har pengar. Du kan få ved, mat och klädpengar. Det är lag på det.”

Socialhjälpslagen har precis ersatt den gamla fattigvårdslagen. Socialbidrag har blivit en rättighet för den som inte kan försörja sig själv. Maja tänker länge på det och till slut söker hon hjälp.

”Jag minns att jag kände inga olustkänslor alls. Jag minns också att det satt många personer i korridoren i polishuset där byrån var inrymd. Både unga och gamla människor satt där och väntade. Vi pratade och skrattade. Det låg ett lyckoskimmer över framtiden. Ingen skulle behöva vara utan mat eller kläder i framtiden.”

Jag läser Rapport från en skurhink, en självbiografisk roman från 1970 om författarens liv som städerska och ensamstående mamma, om barn, jobb, vänner och studier, mestadels på sextiotalet.

Det var raderna om lyckoskimret över socialbyrån som fick mig att fastna. Ett samhälle som åtminstone gjorde ansatser till att ved, mat och kläder var rättigheter som man inte skulle skämmas för att be om hjälp till.

Men det visar sig att förnedringens tid inte är över. När hon senare får ekonomiska problem igen blir det inte av att söka bidrag, hon får en tung klump i bröstet och kan inte förmå sig.

På den tiden kunde fattiga som misskötte sig fortfarande placeras på arbetshem och dömas till tvångsarbete. Det förbjöds 1964 i ett tillägg till socialhjälpslagen eftersom det ansågs strida mot Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Vilket det mycket riktigt gjorde – Artikel 5 i Europakonventionen säger nämligen att:

1. Ingen får hållas i slaveri eller träldom.

2. Ingen får tvingas att utföra tvångsarbete eller annat påtvingat arbete.

3. Människohandel ska vara förbjuden.

Ändå har det funnits åtgärder som ibland har närmat sig tvångsarbete – som aktivitetsgarantin och fas 3. År 2013 ändrades lagen så att kommunerna kan ålägga dem som får försörjningsstöd att till exempel praktisera, vilket kan innebära att de jobbar gratis. Och våren 2023 går Tidöregeringen ut med att alla kommuner ska tvingas tvångssysselsätta alla bidragstagare som anses arbetsföra.

Det cirkulerar siffror över hur många som inte försörjer sig själva, både definitionerna och siffrorna skiljer sig åt. Ibland räknas alla som tjänar mindre än en viss summa med. Ibland är studerande med, ibland inte. Men de sjukskrivna är med i alla beräkningarna, liksom arbetslösa.

Siffrorna kommer från källor som Almega, Svenskt näringsliv, Akademikerna, SCB och valsar runt med kommentarer som insinuerar att det är synd om oss som är friska och jobbar eller studerar. Tidöregeringen och diverse högerdebattörer anger dem som argument för allt från angiverilagar till tvångsarbete.

Men för det första: Nej, det är inte synd om oss. Det är klart att vi allihop ska bära samhället tillsammans. Vem som helst av oss, eller en anhörig till vem som helst av oss, kan själv bli sjuk eller arbetslös.

För det andra är det inga märkvärdiga siffror. SCB:s statistik visar att antalet har sjunkit mycket de senaste 20 åren – då var det 1 160 000 som levde på ersättningar eller bidrag, nu är det knappt 800 000. Observera att det här är i absoluta tal, trots att vi har blivit nästan två miljoner fler. Egentligen borde vi undra mer över det.

Men det har blivit högsta mode i svensk politik att sparka neråt. Regeringen vill att den nya lagen om tvångsarbete ska börja gälla 2024, sextio år efter att det förbjöds. Samtidigt föreslår Moderaterna i Stockholm betygskrav för sommarjobb – den som inte klarar matten ska inte heller få tjäna pengar på att kratta löv.

Och när SJ nu säger att det inte kommer att gå några tåg mellan Skåne och Göteborg under sommaren på grund av lokförarbrist skriver arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) på Twitter att det är ”helt sjukt faktiskt. Hundratusentals arbetslösa. Ändå går inte tågen på grund av lokförarbrist. Med regeringens politik kommer det inte vara lika fett att vara arbetslös. Bidragsreform. Utbildningslinje. Arbetslinje. Punkt.”

Även om man inte går hela vägen fram till att införa basinkomst – så här ska vi inte hålla på i ett välfärdsland. Det är ovärdigt både fattiga och rika.