Av alla länder i Norden är det i Sverige som de ukrainska flyktingarna har sämst villkor. De får bara tillfälligt skydd, de kan inte få uppehållstillstånd för att återförenas med familjemedlemmar och de har ingen rätt till SFI. Det är inte en rimlig ordning och reglerna bör snarast ses över, skriver Rickard Olseke.
DEBATT. ”Norge har så langt lykkes godt med å ta imot flyktningene [fra Ukraina.] De får også ganske god hjelp i Finland og Danmark. Sverige skiller seg ut, derimot”, skrev Frode Forfang, generaldirektör för norska Utlendingsdirektoratet (UDI), i ett blogginlägg den 1 mars – samma dag hölls ett seminarium i Oslo på temat ”Ett år med flyktninger fra Ukraina”. Slutsatsen bekräftas i en rapport som presenterades av FN:s flyktingorgan UNHCR och Nordiska ministerrådet i slutet av förra året: Sverige är det land i Norden som har sämst mottagningsvillkor för ukrainska flyktingar.
Jag har tidigare kommenterat nivån på dagersättningen och möjligheterna för personer som har fått tillfälligt skydd att lära sig svenska. Utbildningsminister Mats Persson har nyligen aviserat att kommunerna ska få 100 miljoner kronor i statsbidrag för att kunna erbjuda SFI (svenska för invandrare) – detta är dock ”inte ens en halvmesyr”, som Alex Voronov skriver i en aktuell analys.
I Sverige lever flyktingar från Ukraina i ett statligt sanktionerat parallellsamhälle. De har arbetstillstånd och förutsätts kunna försörja sig själva för att uppnå en skälig levnadsstandard, men har inte tillgång Arbetsförmedlingens etableringsinsatser. Även om många är högskoleutbildade är det inte en garanti för jobb på en arbetsmarknad som även kräver yrkeserfarenhet och språkkunskaper. Ukrainska flyktingar är inte folkbokförda och omfattas därför inte heller av det bosättningsbaserade välfärdssystemet. Vuxna har inte tillgång till fullständig hälso- och sjukvård, enbart ”vård som inte kan anstå”. Avsaknad av personnummer medför även praktiska svårigheter i både vardags- och arbetslivet.
Den svenska lagstiftningen om tillfälligt skydd som bygger på EU:s massflyktsdirektiv infördes för drygt tjugo år sedan med kriget i Kosovo i färskt minne. Då var utgångspunkten ett ”tryggt och varaktigt” återvändande till hemlandet ”så snart den akuta situationen är över”. I dag är förhållandena annorlunda. Direktivet innehåller minimiregler och hindrar därför inte regeringen att nu låta sig inspireras av andra länder med mer verklighetsanpassade mottagningsvillkor.
Flyktingar från Ukraina drabbas även av Migrationsverkets tolkning av det svenska regelverket, som innebär att personer som omfattas av EU:s massflyktsdirektiv inte kan få uppehållstillstånd på grund av exempelvis anknytning till familjemedlemmar som är bosatta i Sverige. I stället beviljas de tillfälligt skydd trots att detta begränsar deras möjligheter att etablera sig och leva ett normalt familjeliv.
Detta är inte en rimlig ordning – dessutom kan det ifrågasättas om Migrationsverkets agerande är förenligt med EU:s familjeåterföreningsdirektiv. Regeringen bör därför skyndsamt se över reglerna. Frågan har tidigare uppmärksammats av advokat Daniel Carnestedt, som framhåller att det inte värdigt att ukrainska flyktingar som uppfyller kraven för mer förmånliga uppehållstillstånd ska vägras dessa.
Den 19 april bjuder Delegationen för migrationsstudier (Delmi) och European Migration Network (EMN) i Sverige in till en konferens om erfarenheterna och utmaningarna ett år efter att EU:s ministerråd beslutade att aktivera massflyktsdirektivet. Det blir ett tillfälle för den svenska regeringen och migrationsminister Maria Malmer Stenergard att lära mer om hur länder som Tyskland, Norge och Finland har hanterat den ukrainska flyktingsituationen, men även om långsiktiga lösningar – bland annat presenterar forskaren Bernd Parusel en rapport om uppehållstillstånd för arbete och studier.
Texten är kompletterad med bland annat länkar, rubrik och ingress är ändrade efter synpunkter från skribenten, kl 10.43 den 14 april 2023.
