I takt med klimatkrisen fylls haven med koldioxid så snabbt att de inte kan ta upp allt. Istället försuras de, vilket påverkar miljön för allt liv i haven. Det är ännu en anledning till att vi måste sluta släppa ut koldioxid genast, skriver sex debattörer från Naturskyddsföreningen i Göteborg.
DEBATT. Nyligen släpptes den senaste IPCC-rapporten. Fokus är givetvis klimatförändringarna, men det framgår att en annan sak håller på att hända också. Den stora mängden koldioxid i atmosfären påverkar inte bara klimatet utan orsakar också att haven försuras.
Havsförsurningen upptäcktes redan på 1980-talet, men sedan millennieskiftet har rapporterna om havens försurning kommit allt tätare. Koldioxiden i atmosfären tas upp av ytvattnet i haven och kolsyra bildas där i allt större mängder.
Haven har nästan alltid lyckats neutralisera den koldioxid som finns i atmosfären. Strömmarna förmed sig koldioxiden från ytan ner till bottnarna där stora depåer av kalciumkarbonat tar upp och neutraliserar koldioxiden. Det är en ganska långsam process. På detta sätt har det gått till i miljontals år utan att haven har försurats. Inte ens för några hundra miljoner år sedan, när koldioxidnivåerna var ungefär lika höga som nu, försurades haven trots koldioxidnivåerna. Att haven försuras nu däremot beror på att koldioxidökningen i atmosfären går för snabbt, på bara 150 år, för att havsströmmarna ska kunna hinna att få med sig koldioxiden i ytvattnet ner till havsbottnarna.
Inom ett inte särskilt långt tidsspann kommer försurningen att orsaka att ekosystemen i haven kommer i gungning. På vissa platser har det redan hänt. I Oregon, USA, har man haft stora problem med ostronodlingar. Men problemen är långt större än så. Sammansättningen av plankton kommer att förändras, korallrev dör, snäckor och musslor får problem med att bilda skal. Det är osäkert hur organismernas fortplantning kommer att påverkas.
Vi vet redan vad vi måste göra för att hejda klimatförändringarna: omedelbart stoppa alla utsläpp av koldioxid.
Svårt? Ja.
Men det måste göras.
Det finns en snäll version av det här budskapet. Forskaren Sam Dupont, som arbetar på den marina forskningsstationen i Fiskebäckskil, höll 2018, ett föredrag under Vetenskapsfestivalen som kan ses på Youtube. Där visar han en bild med en katt och en mus som stirrar på varandra. Vi, allihop, är musen och havsförsurningen är katten. Musen har tre val. Det första är att vänta och se. Alternativ två är att springa därifrån. Om man gör det köper man sig tid, men problemet kommer att vara kvar. Sedan finns den tredje möjligheten, och det är att döda katten. Det borde vara vårt mål, säger Sam Dupont.
Det låter förstås lättare än det är, vilket vi vid det här laget vet. Man skulle därför kunna tänka sig alternativ två i kombination med alternativ tre, det vill säga, att köpa tid för att komma tillbaka och döda katten senare och hoppas att vi har bättre möjligheter att åtminstone hejda den havsförsurning som förutspås. Men gör vi inget så finns katten kvar. Havsförsurningen kommer att vara ett av de enskilt största hoten mot vår existens.
