För trettio år sedan lanserade japanska läkare termen hikikomori för att beskriva ett tillstånd av ”akut socialt tillbakadragande”. Fenomenet var inte okänt, vad som var så nytt att det krävde en ny term var att det hade börjat att drabba en utåtriktad och levnadsglad grupp – de japanska tonåringarna.

I dag har hikikomori kommit att omfatta landets unga vuxna, de som till föräldrarnas förtvivlan inte hyser några allvarligare planer på att studera, bilda familj eller överhuvudtaget lämna boet. De som vågat prova sina vingar, för att studera eller arbeta på annan ort, återvänder snart hem igen. Utan examen och utan framtid stänger de skamset in sig på sina rum och ägnar all vaken tid åt tv-spel eller ingenting särskilt.

Och så kan de sitta i decennier.

Trots att hikikomori snabbt stämplades som oduglingar, var det ibland fråga om verkliga tragedier – unga män som upptäckt sin homosexualitet och som isolerade sig för att familjerna inte skulle skämmas, eller flickor som ville dölja spår av självskadebeteende. Men de utgjorde ett fåtal, långt vanligare var att det saknades uppenbara psykiatriska orsaker.

Även om det finns förklaringar som rör komplexa kulturella sammanhang – man har pekat på allt ifrån Konfucius till den horribla utslagning som sker redan tidigt i skolan – är det i grunden fråga om ett nödrop från generationer som förväntas hålla tyst.

Nu känner de sig grundlurade. Man har lovat dem en storslagen framtid om de bara lägger manken till, men den framtiden ter sig allt oftare som en mardröm. Världen håller på att gå under, att bli en kugge i samma maskineri som tar död på den ter sig allt mer osmakligt.

För några av dem blev 2011 års tsunamikatastrof en allvarlig tankeställare och det av flera skäl. Japanerna blev tidigt medvetna om att klimatkrisen inte bara gör kustsamhällen ekonomiskt sårbara, ett allt varmare hav leder dessutom till stigande havsnivåer, vilket i sig dramatiskt ökar risken för förödelse när en ny tsunami väl inträffar.

I Japan, liksom i många andra delar av Sydostasien, framhåller de äldre generationerna gärna hjältar och förebilder och ber den unga att efterlikna dem. En sådan förebild var Miki Endo, en 24 år gammal kvinna från Minamisanriku, en liten fiskestad i Japans nordöstra del. Hennes arbete bestod i att sända tsunamivarningar via stadens högtalarsystem. Hon satt kvar på sin post och fortsatte att sända varningar ända tills en väldig våg trängde in, högtalarna tystnade och Miki sveptes ut till havs.

Först en dryg månad senare påträffade man hennes kvarlevor.  

Miki Endo räddade livet på tusentals invånare. En del kritiker menar att hon förmodligen hade kunnat rädda ännu fler – inklusive sig själv – om det inte hade varit för att hennes tjänst hade låg status och att hennes kontor därför inte hade placerats tillräckligt högt upp i byggnaden.

Miki Endo var definitivt en hjälte, problemet låg i att efterlikna henne. I henne, liksom i de många brandmän som sändes ut till kärnkraftverket i Fukushima, såg många ungdomar typiska företrädare för de generationer som man ställer höga krav på, som lever upp till förväntningarna men som man i slutänden ändå alltid sviker.