Medmänsklighet, frihet, demokrati, mänskliga rättigheter, vad är väl det egentligen? Vad ska vi med det till? Sanningen är att vi inte tycks veta själva längre. När Som-institutet ställer frågan om vad som väger tyngst, frihet eller trygghet, blir svaret för ungefär hälften av oss trygghet (53,1 procent, det framgår dock inte av deras presentation om det här är statistiskt säkerställt över hälften).

Den där beredvilligheten att ge upp sina rättigheter konkretiseras senare med frågan ”Demokratin ska tillfälligt kunna begränsas för att …” varpå studiedeltagarna fick svara ja eller nej på några exempel. Resultatet är nedslående. Över hälften kan tänka sig att begränsa ”demokratin” för att hantera pandemi, klimat- och miljökris, grov brottslighet, finanskris och Integrationsproblem. Nära hälften (40 procent) kunde tänka sig att begränsa demokratin för att komma tillrätta med könsdiskriminering.

Som-institutets presentation erbjöd inga förklaringar, inga kvalitativa djupdykningar i vad det innebar eller orsakssamband. Men det är svårt att inte fundera över inflytandet pandemin har haft. När vi antog undantagslagar oroade jag mig för att vi satte en ny standard för vad en regering kan förvänta sig för verktyg i en krissituation. Och vi tycks vara i krissituationer ständigt. Bränder, pandemi, krig, finans, och över det, hela tiden, en klimatkris som blir allt värre. Min farhåga var kanske missriktad. Det jag skulle ha oroat mig för är kanske istället att pandemins inskränkningar, och vår acceptans för dem, öppnade dörren för att vi accepterar inskränkningar i demokratin i nu hart när alla hjärtefrågor.

Det är inte svårt att se hur: ”Jo men det är klart att vi behöver att regeringen bestämmer att de andra inte ska träffa kompisar, för de där andra, de är ju dumma. Och jag förstår ju att pandemiprevention är viktigt.” Eller: ”Det är klart att vi behöver förbjuda rysk propaganda, för vi vet ju det, andra kan inte ju stå emot de där lögnerna.” Inskränkningar vi redan accepterat.

I takt med att de auktoritära tendenserna i samhället rullat in har också rädslan spridit sig. Vi verkar ha tappat tron på att vi kan övertyga andra människor om våra åsikter, alltså måste vi bestämma över folk istället. För allas bästa. Det hade varit illa i en värld med bara goda regimer, men vi är inte ens där.

Det är nämligen ingen altruistisk övergodhet som styr Sverige i dag. Det är människor som i bästa fall har goda intentioner, men väldigt dålig förmåga att kanalisera dem (eller ens över huvud taget förmedla, för den delen). Vi närmar oss en tid där vi är ständigt övervakade, där skillnaden mellan människor är allestädes närvarande, de journalistiska friheterna begränsas av ”spionerilagar”, vi beläggs med anmälningsplikter och förolämpningsförbud (mot statens representanter) och där allt fler riskerar allt längre tid i fängelse.

Vi springer mot dystopin, duckande från kris efter kris. inriktningen är fel. Vi måste stanna. Det spelar ingen roll om det är krig, finanskris och klimatkris. Vi ska inte offra våra medmänniskor för att gömma oss under ett kärnvapenparaply. Vi ska inte utsätta varandra för censur och vi kan inte förbjuda journalistik. Demokratin är inte förhandlingsbar.