För snart åtta år sedan skrev Jennifer Wegerup en krönika om att orden rasism och rasist överanvändes och att detta skulle bana väg för riktig rasism. Rasist enligt henne är ”ett ord som smakar ­apartheid och förintelse, blod och död”. En ganska vanlig inställning från vita människor som slipper leva med vardagsrasismens alla mikroagressioner. Som inte får höra att de pratar förvånansvärt bra svenska av någon som inte tänker tanken att de kan vara födda i Sverige. Som slipper höra att de borde skickas tillbaka ”dit de kom ifrån” om de har åsikter om svensk politik. Som i princip aldrig varit med om att främmande människor skrikit efter dem att de inte hör hemma i sitt bostadsområde och inte borde få gå på svensk mark.

Rasismen har normaliserats, och i dag är det inte längre prat om att inte använda orden rasist och rasism fel, utan snarare om att inte använda dem alls. Jag har många gånger mötts av argumentet att eftersom mänskliga raser inte finns kan det heller inte finnas några rasister. Ramarna för vad som ses som  ”äkta rasism” har smalnat av så pass att det i dag knappt existerar annat än vid extremt grova övergrepp. Istället gnäller man om hur ”allt” ses som rasism, från hat mot muslimer till rasprofilering frågar vita människor argt om man inte kan göra något längre utan att felaktigt anklagas för rasism.

Den förskjutning som skett i uppfattningen om vad rasism är har också börjat ske i uppfattningen om vad som är fascism, vad som är en totalitär stat och vad som är en demokratisk stat som värnar mänskliga rättigheter. Var på skalan ett styre hamnar handlar väldigt lite om vad de faktiskt gör, och desto mer om vilka politiska intressen som finns i att hålla sig väl med dem. Det är därför vi nu får se våra egna rättigheter undergrävas för att göra ett fascistiskt styre som Turkiet nöjda i jakten på medlemskap i Nato.

Hitler ska ha sagt ungefär att fascismens styrka är att för att motverka fascism kommer stater att bli mer fascistiska. Eftersom fascism inte är så gångbart att stötta öppet (än) måste politik i fascismens linje kallas något annat och de som påtalar likheterna anklagas för brunsmetning och missbruk av ordet fascism. Så Turkiet är inte fascister, de har bara en stark ledare. SD bedriver inte fascistisk politik, de är bara ”invandringskritiska” och ”värdekonservativa”. Trots en politik som inskränker föreningsfriheten, tryckfriheten, åsiktsfriheten och nya lagar som inte bara gränsar till raslagar utan hoppar över gränsen helt genom begränsad rörelsefrihet – men bara för dem som inte ses som vita svenskar.

Man pekar på ett välordnat yttre och fina ord i ett principprogram för att släta över den politik som i verkligheten förs såväl via opinionsbildning i sociala medier som i maktens korridorer. Stöveltrampet dränks under slipsar, kostymer och välkammade hår.