Miljöpartiet har kommit med sin valanalys. En hel del av det som står där är klokt. Men vissa saker skaver.

I valanalysen ägnas mycket uppmärksamhet åt att vi lever i en tid av ”post-truth” och hur lögner användes systematiskt i valrörelsen. Ett sådant klimat missgynnade Miljöpartiet. Detta stämmer. Jag har själv många gånger skrivit om dessa lögner och hur de missgynnar både demokratin och progressiva partier.

Mycket fokus läggs även på omvärldsfaktorer och hur plånboksfrågor dominerade valet. Frågor som skjutningar, elpriser och invandring passar MP dåligt. Utan tvekan stämmer även detta.

När jag läser valanalysen och partiets slutsatser slås jag dock av att MP kanske skulle behöva en psykolog. En psykolog som säger det psykologer brukar säga: ”Fokusera inte så mycket på det ni inte kan kontrollera. Fokusera på det du kan göra själv.”

För nog fanns det mycket MP hade kunnat göra för att det skulle gå bättre.

Det är svårt att nå fram i en valrörelse som domineras av lögner. Samtidigt har MP närmast motsatt problem. I en tidigare krönika i Syre skrev jag att MP och miljörörelsen i alltför hög utsträckning kommunicerar genom forskningsrapporter och siffror – istället för att skapa berättelser människor kan relatera till.

Detta blir ännu viktigare i ett klimat som domineras av lögnen – don’t bring a forskningsrapport to a gun fight, så att säga. En tydlig egen berättelse är bättre än att försöka lägga tillrätta massa lögner. Det kan väl journalisterna få göra.

Att valrörelsen påverkades av omvärldsfaktorer går inte att göra mycket åt. Naturligtvis blev skjutningarna runtom i Sverige och elpriser till följd av kriget stora frågor. Men att i princip inget parti till vänster lyckades sätta en egen fråga på agendan borde också vara föremål för omfattande självkritik.

Att sätta en fråga på agendan kräver uppfinningsrikedom, timing och uthållighet. Det handlar helt enkelt om politisk hantverkskonst. Det verkar som att både S och MP har glömt den konsten efter åren på regeringskansliet. Denna oförmåga att få upp egna sakfrågor på agendan borde man använda oppositionsåren till att komma tillrätta med. 

En hel del av partiets problem förklaras också med svårigheterna med att sitta i regering. Men det beskrivs mer som att det är en naturkraft som drabbat Miljöpartiet. Inte ett val partiet har gjort. 

Om så mycket av partiets problem förklaras med regeringssamverkan bör det föranleda en diskussion om två saker. Dels om det är klokt att överhuvudtaget sitta i regering innan man växt till sig. Den andra diskussionen partiet bör ha är om man drivit tillräckligt populära reformer i regeringsställning. Det finns gott om grönt tankegods som aldrig riktigt dammades av på kanslihusen. 

Miljöpartiet har goda förutsättningar att växa. Omvärlden kommer dock alltid finnas där. Att kunna anpassa sig i en verklighet som hela tiden skiftar är politikens stora svårighet – och konst.