Potatis och bestick åt alla. Potatisen var klar och Ante hällde upp den i fyra stora skålar som han bar ut och satte på långbordet. Men besticken tog slut innan alla hade fått. Diskmaskinen var igång och en del fanns väl där, men den skulle ta någon halvtimme till. Han tittade ut genom fönstret. Åsa syntes inte till. Thomas stod i trädgårdslandet och plockade mer dill, och Ante gick ut och frågade honom.

– I diskmaskinen, sa Thomas. 

– Ja, men den är inte klar.

– Vi kanske har några engångs nånstans. Kolla längst ner i skafferiet. Eller fråga Åsa. Vi borde äta nu snart, jag tror det drar ihop sig. Annars får vi flytta in. Gå ner och se hos Ellis, förresten, eller nån av grannarna.

Drar ihop sig. Det var nog molnen på himlen han menade, för de var fler nu. Ante gick ner till Ellis stuga och knackade på, men ingen öppnade, så han klev in. Det låg en elbas på sängen och en synt på en stol, en helt vanlig synt. En mikrofon på bordet. En gardin som fladdrade i ett öppet fönster. En mobil på laddning. Ett par jeans som hängde över en stol, en mobil på laddning och en bok som hette Guldkompassen uppslagen på sängen.

I diskhon låg tre knivar och tre gafflar och väntade på diskning, så Ante diskade dem och tog med dem. Han ropade till Harriet som satt i hängmattan med en kompis att det var mat nu, och hon svarade att hon visste, de skulle bara filma en sak först. Till Niknok. 

Så fick de sista hungriga sina bestick. Ante klämde sig ner på en ledig stol mellan kvinnan i den blåa klänningen och en man med tyghatt, de var mitt inne i ett samtal, eller kanske var det tyghatten som försökte övertyga kvinnan i blått om något som hon inte lyssnade på. Så han ägnade sig åt potatisen, linssalladen och sina egna funderingar tills han kände en hand på sin axel och hoppade till. 

– Hej Ante, sa Åsa. Jag tänkte jag skulle presentera dig för alla här, och så kan du säga några ord om du har lust.

Hon klingade med en sked i ett duralexglas som hon höll i handen och alla tystnade.

– Hej allihop! Ni är så välkomna hit och allt det där. Vi har en speciell gäst, som jag hoppas kommer att stanna, fast jag vet inte ännu vad han har för planer. Ante Yang från framtiden. Mannen bakom tidsresorna – det är hans förtjänst att vi har fått veta så mycket om framtiden att vi har samlats här för att ta skydd och försöka avvärja de allvarliga faror som hotar. 

Tjugofyra par ögon riktades mot Ante.

– Jag tänkte ge ordet till Ante själv. Du får hålla det kort, för jag tror att vi snart får ta och gå in. Jag har faktiskt redan känt regnstänk, och om det börjar regna ordentligt går vi in till oss. I så fall får några av er ta med stolarna. Men alltså, Ante Yang.

Åsa gjorde en liten låtsasfanfar och en bugning. Ante svalde en halv potatis och ställde sig upp utan att veta riktigt vad han borde säga.

– Hej allihop, vad fint att vara här! Jag har precis rest runt och berättat på europeiska universitet om min uppfinning. Eller vår uppfinning. För jag kom visserligen på själva grundidén, men utan min lärare Lydia Petersén hade tidsresorna varit betydligt mer riskabla, och vi hade … jag ska inte gå in på detaljer nu, men …

Medan han pratade såg han Harriet och hennes nya vän kravla sig ut ur hängmattan och springa mot lillstugan, och två sekunder senare var ovädret över dem allihop.

– Kom, sa Åsa, vi går in i huset. Ta med er maten. Det är väl typiskt att sånt här alltid ska hända när man har satt sig för att äta. Jag undrar, jag, om det är en slump. Ante, springer du och hämtar tjejerna? De har ju inte fått någon mat. 

– Okej, sa Ante. Tar du in min tallrik?

Regnet smattrade ner på marken och taken, in genom kläderna, rann längs huden och klibbade. Åsa tog Antes tallrik och alla småsprang in i huset.

———
Uppe i friggeboden på granntomten stod Ida i fönstret och tittade ner på kalabaliken. Regnet slog hårt och tätt på taket och hon fick verkligen ingen lust att gå ut. Hon skulle kunna tända stormköket ute på farstubron, där taket sköt ut lite. Ja, det skulle hon faktiskt. Hon kunde plocka en påssoppa ur packningen och laga till. Hon skulle bara dubbelkolla en sak i Max historiebok som inte lämnade henne någon ro. Det var bara det att den inte låg där hon trodde att den skulle vara. Hela kassen, som hade hängt på en spik vid ingången, var puts väck.

Hon mindes plötsligt hur Harriet hade stått där ute och pratat med Ante. Sen hade hon smugit in och hämtat något, väldigt noga med att inte störa Ida. Och Ida hade inte låtsats om att hon kom av sig i skrivandet ändå, för Harriet hade tassat så försiktigt, och tagit med sig något. En tröja, en baddräkt, en handduk? Eller en tygkasse med en handskriven historiebok från framtiden.

Ida klev i gummistövlarna och satte på sig regnrocken. Sen småsprang hon ner till hängmattan där hon hade sett tjejerna sitta med sina mobiler och prata. Hängmattan var redan genomsur, det var en pöl i den, och hon snurrade den ett halvt varv så att vattnet skulle rinna ut. Och det var då hon fick syn på boken, som delvis fortfarande gick att bläddra i. Men de flesta sidorna var hopklistrade. Hennes enda referens till framtiden, i bokform i alla fall. Och bläcket som var svartlila bärsaft flöt över sidorna. 

Malin Bergendal