Tjänstesamhälle. Informationssamhälle. Kunskapssamhälle. Beteckningarna på det samhälle som vuxit fram efter bonde- och industrisamhället är många. De kopplas till känslor av modernitet och utveckling.

Men gemensamt för dem alla är att den lagtekniska, byråkratiska och administrativa snårskogen vuxit alltmer. Det gäller skattesystemet, det gäller socialförsäkringssystemet, det gäller snart sagt alla system vi bygger upp. Det krävs experter för att förstå, det krävs kopiös och sårbar datakraft för att administrera. De krävs stora, och ofta integritetskränkande, insatser för att kontrollera.

Och värst av allt: nästan ingen har full koll, nästan ingen kan systemen med alla dess särregler och undantag, nästan ingen begriper hur det fungerar.

Det är hög tid att rensa i snårskogen av svåradministrerade och svårkontrollerade avdrag – ränteavdrag, rutavdrag, rotavdrag, reseavdrag – och bidrag? Sanningen är ju denna: hade någon i dag presenterat ett förslag som ser ut som det vi nu lever med hade ingen enda politiker nickat bifall utan snarare hänvisat utredaren till en vårdinrättning.

Det finns i dag cirka 50 så kallade förmånssystem inom trygghetssystemets ramar. Och 90-talet avdrag inom skattesystemet. Tusentals människor arbetar med kontroller, it-system, övervakning, administration och beslutsfattande i det lapptäcke som nästan ingen har full koll på. Samtidigt som människor ramlar mellan stolarna, ifrågasätts och hamnar i prekära situationer – med giggjobb, svårigheter att få hyreskontrakt, banklån eller ens planera basen för morgondagen.

En grundläggande basinkomst skulle kunna eliminera stora delar av detta. Samtidigt som förståelsen för hur det fungerar skulle öka. Och det sistnämnda är inte minst viktigt.

Demokrati bygger på delaktighet. Vem kan känna delaktighet i ett samhälle vars grundläggande funktioner är så komplexa att det inte går att tränga in i dem? Ju mer komplexa och svårgenomträngliga systemen blir, ju närmare kommer vi en systemkollaps. På vägen dit kollapsar allt fler drömmar om delaktig demokrati.

Det är inte onda människor som krånglat till systemen. Tvärtom. Det är goda människor som försökt lösa uppkomna problem och uppenbara brister genom att införa nya regler, fler särregler, ytterligare undantag och tusentals paragrafer i jakten på att täppa till håligheter. Man har byggt på allt efter. Syftet har varit gott, men snårskogen har blivit allt svårare att hitta i, svårare att administrera, svårare att kontrollera.

Det är hög tid för politikerna att ta sig an den stora utmaningen att bygga ett förståelsesamhälle. Det är i den utmaningen man också kan se hela idén om basinkomst.

Basinkomst kan bli den modell som kombinerar ökad frihetsrum med ökad solidaritet. Basinkomst kan bli en av grundstenarna i det nya samhällsbygget.

Så vad är politiker rädda för? Att tappa det grepp man redan tappat? Eller är det friheten i sig man bävar inför?