Socialtjänsten har en otacksam uppgift. I det tysta sliter socialhandläggare med att stötta personer som hamnat i ekonomiska svårigheter med pengar. De utreder oro för barn som verkar fara illa hemma och de erbjuder boendestöd till personer med funktionsnedsättning för att de ska kunna bo i egen lägenhet. Bland annat.

Till socialtjänsten strömmar nu en ny grupp i samhället – familjer med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, npf. I en färsk rapport från socialtjänstinspektionen i Stockholms stad larmar man om att en oproportionerligt stor andel av barnärendena rör barn som har adhd, autism, Tourettes syndrom och andra npf-diagnoser. Socialtjänsten saknar i många fall kompetens då det traditionellt är enheten för funktionshinder som tar hand om sådana familjer.

Till socialtjänsten kommer dessa familjer av framför allt två anledningar – föräldrar tar själva kontakten för att de är i desperat behov av avlastning och stöd i en vardag som förvandlats till kaos, eller så har föräldrarna blivit orosanmälda på grund av problematisk skolfrånvaro.

Härom veckan höll socialtjänstinspektionen i Stockholms stad en spridningskonferens för stadens socialtjänster kring denna rapport och jag var inbjuden för att berätta om hur konsekvenserna kan se ut om socialtjänsten inte har tillräckligt med kunskap om npf. Det rör sig om över 15 års ambivalent kontakt och jag var ordentligt nervös innan. 

Hur skulle jag ärligt kunna beskriva den vanmakt och förtvivlan som socialtjänstens beslut och ickebeslut orsakat mig och familjen utan att samtidigt skuldbelägga och kränka handläggarnas arbete? Jag vill bygga broar, inte bränna dem. Npf-familjer har ett stort behov av att få hjälp, men det finns också en reell risk för att de ska bli missförstådda och att barn med autism och adhd ska utsättas för felbehandlingar och i värsta fall felaktiga omhändertaganden.

Socionomer är vana vid att se systemteoretiskt på ett barns svårigheter. Vad i barnets omgivande miljö orsakar dess asociala beteende? Om barnet istället har adhd eller autism är svaret i många fall att det är funktionsnedsättningen, inte hemmiljön. Om man inte känner till diagnoskriterierna för adhd och autism finns en uppenbar risk att man tolkar avvikande ögonkontakt eller problem med att reglera sina känslor, särskilt negativa sådana, som bristande föräldraförmåga hos vårdnadshavarna.

Jag är en av många föräldrar som fått läsa i en socialtjänstutredning att jag skadat mitt barn. Att klassiska autismsymptom istället är tecken på vanvård och bristande omsorg. Det var stort att på konferensen få vittna om vad det gör med ett mammahjärta. Att mötas av värme och respekt från de över 200 socialtjänsthandläggarna på plats var så hoppfullt. Tänk om vi kan kroka arm framöver, socialtjänsten och vårdnadshavarna, i kampen för barns rätt till utbildning och ett bra liv!