I dag, torsdag, hålls en uppföljande debatt i EU-parlamentet om Qatarskandalen – en EU-parlamentariker är misstänkt för att ha låtit sig mutas att tala väl om diktaturen Qatar i samband med VM i fotboll. I december röstade parlamentet igenom en resolution mot korruption, men antikorruptionsarbetet motverkas från höger, skriver parlamentarikern Malin Björk (V)
I december förra året briserade den så kallade Qatarskandalen i EU-parlamentet. Den grekiska EU-parlamentarikern Eva Kailli greps, misstänkt för att ha tagit emot stora summor pengar för att tala väl om diktaturen Qatar i samband med fotbolls-VM och trycka på för att landets medborgare skulle få visumfrihet till EU. Därefter har flera parlamentariker och andra personer gripits för inblandning i korruptionshärvan.
Torsdagen den 16 februari hålls på vänstergruppens initiativ, mot de högerkonservativas och liberalernas vilja, en uppföljande debatt om Qatarskandalen i EU-parlamentet. Vi i vänstern vill följa upp vad som hänt, eller snarare vad som inte hänt, sedan parlamentet i december nästan enhälligt antog en mycket bra resolution, med fjorton skarpa åtgärder för att komma till rätta med korruptionskulturen i EU-parlamentet.
Hittills har bara fyra av förslagen plockats upp av den arbetsgrupp som parlamentets talman Roberta Metsola bildade efter att skandalen briserat. Det är inte rätt hantering av det mandat en förkrossande majoritet gav uttryck för.
Till exempel har förslaget att förbjuda all extern finansiering från länder utanför EU av ledamöter och parlamentspersonal inte tagits med. Det innebär att bjudresor till diktaturer, som den David Lega (KD) gjorde till Förenade Arabemiraten, även fortsättningsvis är helt enligt EU-parlamentets regler, bara man deklarerar dem. Det håller inte. Jag tycker inte heller att det är förenligt med uppdraget som lagstiftare att låta sig bjudas på resor på det här sättet. Det undergräver förtroendet för oss alla och hela det utrikespolitiska arbetet, i Legas fall EU-parlamentets arbete med barns rättigheter.
För oss i vänstern handlar korruption inte heller bara om utländskt inflytande på lagstiftningsprocessen, det handlar också om olika ekonomiska intressens inflytande. Därför borde ledamöter till exempel inte ha betalda sidouppdrag parallellt med sina uppdrag som lagstiftare.
I dag är inte bara bjudresor till diktaturer okej, utan också att, som den belgiska liberalen Guy Verhoftstadt, casha in höga arvoden utöver sin redan höga parlamentarikerlön genom olika sidouppdrag i styrelser — bara man deklarerar sina förehavanden. Det är också okej enligt gällande regelverk att, som Metsola själv gjort, låta sig bjudas på en lyxresa till en vingård i Frankrike. En resa till en fransk vingård är självklart inte lika allvarligt som att låta sig bjudas till en diktatur, men likväl fullständigt olämpligt. Det är ju vi EU-parlamentariker som lagstiftar om villkoren för stöd till just vingårdar.
Den här sortens beteenden, som direkt leder tankarna till intressekonflikter, undergräver förtroendet för oss folkvalda och är inte förenliga med vårt uppdrag som lagstiftare. Eftersom parlamentarikerna själva inte verkar inse hur djupt olämpligt det är så står det tydligt för mig att det måste förbjudas i EU-parlamentets regelverk.
Tydligen är jag inte ensam om att tycka det. I mitt eget ändringsförslag i decemberresolutionen, som parlamentet ställde sig bakom, uttrycker jag oro över ledamöter och deras assistenter som har arvoderade sidouppdrag för till exempel styrelser till vinstdrivande företag vid sidan om sina uppdrag för EU-parlamentet. Jag kallade mitt ändringsförslag skämtsamt för åtgärder mot Guy Verhofstadt-syndromet.
Men trots att en sådan förkrossande majoritet av EU-parlamentet i december ställde sig bakom ett starkt mandat att bekämpa alla former av korruption, så ser vi nu hur framför allt högern och den liberala gruppen stretar emot. De anser att korruption bara ska handla om utländska makters påverkan, inte om påverkan från mäktiga ekonomiska intressen.
Faktum är att Moderaternas och Kristdemokraternas partigrupp EPP just nu för en skamlig kampanj som går ut att smutskasta frivilligorganisationer för att avleda från det verkliga problemet — att de som har makt att korrumpera är aktörer med stora pengar, inte frivilligorganisationer som arbetar för mänskliga rättigheter.
Vill vi verkligen bli av med korruptionskulturen och Guy Verhofstadt-syndromet måste vi sätta mer press för att parlamentets ledning snarast ska genomföra åtgärderna som vi ledamöter så tydligt röstat för. Högergrupperna och delar av den socialdemokratiska gruppen måste också sluta att rutinmässigt rösta emot alla förslag om ökad transparens som vi i vänstern och den gröna gruppen lägger fram.
Det får inte råda något tvivel om att vi lagstiftare enbart företräder våra väljares intressen, inte storföretagens, diktaturers eller andras intressen.
