DEBATT Riksbankens expansiva penningpolitik har gjort att penningmängden expanderat 10–15 procent årligen. Så mycket mer pengar borde ha orsakat en stor inflation men ändå lyckas Riksbanken knappt nå inflationsmålet på 2 procent. Varför fungerar det inte?
Orsaken är att pengar i dag skapas av banker i samband med lån vilket innebär att de går till dem som kan ta lån med en tillgång som säkerhet för köp av tillgångar, istället för att användas till konsumtionsvaror. Då stiger priset på värdepapper, fastigheter och bostäder så att de som redan äger mycket blir ännu rikare, istället för att inflationen påverkas. Bostadspriserna är nu så höga att Stockholm ligger på tredje plats med störst risk för bostadsbubbla i världen enligt UBS Bubbelindex.
För att lösa detta bör Riksbanken kunna ge ut pengar som inte är kopplade till banklån. E-kronan, som nu utreds av Riksbanken, är betalkonton för alla där pengarna bara finns i Riksbankens balansräkning och därmed inte behöver kopplas till lån. De fungerar som digitala kontanter. Alla kan då sköta sina betalningar oberoende av privatbanker.
Med e-kronkonton kan Riksbanken ge ut skuldfria pengar direkt till medborgarna som en medborgarandel. Till skillnad från QE och minusränta ger detta en mycket stor effekt på inflationen eftersom de nya pengarna kommer direkt till dem som påverkar konsumentpriserna. Riksbanken kan då ge ut lagom mycket varje månad till alla medborgare utan att driva upp bostadspriser och skuldnivåer.
Men för att eliminera riskerna som byggts upp i det nuvarande penningsystemet och få till en komplett sanering av tillgångsbubblorna räcker det inte att införa e-kronan. Som ett andra steg krävs reformen Sovereign money utarbetad av Positive money.
Reformen innebär att alla kvarvarande affärsbankspengar över en natt konverteras till e-kronor genom att bankkonton blir e-kronkonton. Samtidigt konverteras bundna sparkonton till investeringskonton där banken och kunden delar på risk och avkastning.
När reformen är införd inleds en transformationsfas som innebär att bankerna betalar av konverteringsskulden i en mycket långsam takt under cirka 30 år. Riksbanken ökar sakta räntan på skulden. Bankerna kommer då börja sälja tillgångar för att betala av skulden. När tillgångar säljs kommer utbudet öka och värdet minskar en aning vilket innebär att de finansiella tillgångsbubblorna pyser ut långsamt. När konverteringsskulden betalas av tas dessa pengar ur drift och det uppstår ett deflationstryck. Riksbanken motverkar deflationstrycket och håller inflationen stabil genom att fylla på med mer pengar via en medborgarandel.
När konverteringsskulden är återbetald har tillgångspriserna stabiliserats på en nivå motsvarande deras reella värde. Därmed har en del av de ekonomiska klyftorna jämnats ut. Bankerna lånar ut vad de först har lånat in och delar risk och vinst med bankkunderna på ett transparent sätt.
Detta kommer skapa en mycket mer jämlik ekonomi med rättvisa och rimliga spelregler. Bankernas privilegier kan avskaffas och de kan gå i konkurs utan att riskera betalsystemet vilket innebär att de utsätts för normala marknadskrafter och bara kan göra rimliga vinster. Bubblor och finanskriser blir sällsynta och små och vinsten från att skapa pengar (seignioraget) tillfaller medborgarna i stället för att berika privata banker. Det blir mindre lönsamt att äga och mer lönsamt att göra reell nytta. Därmed kommer vi åt roten till de ökade ekonomiska klyftorna och skapar en ekonomiskt och socialt hållbar ekonomi.
