Nyligen sköts ytterligare en ung kille ihjäl, 15 år gammal. En 17-årig kille har häktats för medhjälp till mordet. Ytterligare två unga människor som blivit offer för extremt våld. Ytterligare två unga människor som inte borde hamnat i en dö-eller-döda-situation från första början men som gjort det ändå. Och detta är bara det senaste brottet i en våg av våldsbrott i Stockholmsområdet.

Frågan om detta extrema våld någonsin kommer ta slut – och i synnerhet hur – ringer klart och tydligt genom hela samhället. Det är en fråga som är extremt svår att svara på. Under valet skanderades det högt från alla håll om hårdare straff och hårdare tag.

Domedagsretoriken härskar fortfarande på de stora medieplattformarna. Men det är tveksamt om hårdare straff verkligen har den effekt som politiker och andra makthavare påstår. Kriminalvårdens egen bedömning är att mycket av den forskning som finns på ämnet inte pekar åt något enskilt håll och innehåller många motsägelser. Det starka fokuset på hårdare straff är alltså i stor utsträckning grundat i en föreställning om sakers natur snarare än i faktiska fakta.

Utöver föreställningen att hårdare straff minskar brottslighet finns en annan oroande faktor i gängkriminalitetsdebatten. Stora delar av de samhällsinstitutioner som arbetar med att minska och förebygga grovt våld och gängkriminalitet tycks ha gett upp hoppet om att det någonsin kommer gå att få slut på skjutningar och sprängningar.

I DN:s reportage med rubriken ”När kommer skjutningarna att ta slut?” är ett antal personer intervjuade som på ett eller annat sätt jobbar med att förebygga och minska gängkriminalitet. Där säger Gunnar Appelgren, polis och gängexpert, följande: ”Vi har unga pojkar som lever för våldet, som ser fram emot att mörda.” Och med den inställningen är det kanske inte så konstigt att redan utsatta människor känner sig än mer utsatta – och övergivna av samhället.

Ett samhälle som bestämt sig för att kriminella är kriminella, punkt, har redan förlorat mot gängvåldet. Ger vi upp det faktum att alla människor är människor har vi gett upp en central del av vår demokrati.

Om vi, istället för att intala oss att unga gängkriminiella ser fram emot att döda, frågar dem vad de hade för drömmar när de var små, vem de känner förtroende för och hur de mår skulle vi antagligen få en helt annan bild. Bland dem som begår dödliga våldsbrott är det sju gånger vanligare att ha någon form av psykisk ohälsa. Lägg till det att många som begår sådana brott är män, och att psykisk ohälsa traditionellt är stigmatiserat för just män. Att arbeta för att motverka och förebygga psykisk ohälsa hos unga (oavsett kön) bör alltså i mycket större utsträckning ses som en strategi för att komma åt dödliga våldsbrott. Det är naturligtvis inte den enda strategin, eftersom fler faktorer spelar in, men en viktig sådan. 

Att känna sig sedd, hörd och förstådd är viktigt för alla människor för att känna sig trygg och delaktig i sin omgivning. Det borde alltid vara utgångspunkten när samhället ska möta och värna om sina medborgare oavsett om de begått ett brott eller inte. Och det finns strategier mot gängvåld som tar avstamp där och inte i ”du är dum så du ska låsas in”-tanken. ”Sluta skjut” i Malmö är ett sådant exempel, som grundar sig i en modell som kallas GVI (gruppvåldsintervention) och som använts framgångsrikt i ett flertal städer i USA. Målet är att minska våldet; utgångspunkten är att människor är människor. Modellen går ut på att olika delar av samhället – såväl institutionella som civilsamhälleliga – samverkar för att minska våldet och lotsa människor ut ur kriminalitet.

Den forskning som finns om resultaten pekar på att detta är en metod som fungerar, även om det alltid är svårt att dra konkreta slutsatser när det är så många olika faktorer som spelar in. Men man ska aldrig underskatta människors behov av förtroende och respekt. Det är hög tid att byta ut domedagsretoriken och idén om hårdare straff mot Sluta skjut-modeller i fler städer (det är redan på gång i Göteborg). Det är dags att skifta fokus till kommunikation och medmänsklighet, en väg ut för dem som redan är fast och ett hinder på vägen för dem som är på väg in. Medmänsklighet trumfar det mesta för de allra flesta. Låt oss aldrig glömma det – särskilt inte när det känns som allra mörkast.