När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och började rita om landet politiska karta, så kom det som en chock för många i etablissemanget.

Under de tolv år som förflutit sedan dess har den etablerade högern och Socialdemokraterna nyvaket hoppat mellan tuvorna. Ena stunden försökt möta konkurrensen genom att ta stenhårt avstånd och nästa gjort SD:s åsikter till sina. Oavsett vilket har SD växt, till den punkt där de nu både utser regering och har makt över varje beslut den tar.

För mig var det som hände 2010, om än tragiskt, inte något avgörande nytt.

Med rötterna till det politiska engagemanget djupt i den göingska myllan, så mötte jag den nygamla högerns kängor långt innan de byttes mot kostymskor och stövlade in i plenisalen.

Klimatförnekandet, homofobin och rasismen är lika skånskt som sillamackor och falafel.

Men så är också motståndet mot detsamma. Valrörelsen 2010 ägnade några vänner och jag åt organisering runt om på den skånska landsbygden. Vi bjöd till möten på fik och arbetsplatser med två punkter på dagordningen: kaffe och politik.

Och visst stormade SD fram, men det gjorde också motrösterna.

När man började tala politik på allvar så dök det upp riktiga frågor om riktiga problem. Hotade byskolor och nedskärningar i vården. Sämre service på landsbygden och svårt att få månaden att gå ihop. Utförsäkringar och arbetslöshet.

Ett uppriktigt och befogat missnöje övar att inte ha fått vara med i den framgång som politiker och ekonomer talade på TV om.

Jag minns hur jag på något sådant möte frågade en som övervägde att rösta SD vad som egentligen var viktigast för honom, ”bättre skolor eller färre invandrare?”

Han hade aldrig tänkt på det så.

Men frågan är ju inte bara retorik. Politik är prioriteringar. Den som tar ett politiskt uppdrag kommer fokusera sin energi på det den tycker är viktigast. Det är lätt att lova mycket, men sedan kommer verkligheten och spökar. Ekonomin sätter gränser. I förhandlingar med andra partier kan du bära hem en hjärtefråga, men sällan flera.

”Så vad vill du att politikerna du väljer ska prioritera högst?” var min fråga på fiket. ”Att rädda byskolan eller ta ner Prideflaggorna?”

”Och vad tror du SD kommer lägga mest energi på om de får makt här i kommunen?”

Tillåt mig en utvikning. Sisådär 90 år tidigare satt en man i samma skogar, eller mer precist i flickrummet på Hässleholmsgården, och gömde sig. Efter nederlaget i första världskriget hade den tyske generalen och krigsförbrytaren Erich Ludendorff flytt upp hit, och det var här han skrev ner de bittra memoarer som skulle förebåda nästa kapitel i både den egna och europeiska historien. Han vägrade erkänna sitt nederlag, och hävdade att Tyskland inte alls förlorat på slagfältet utan blivit huggen i ryggen av sina egna politiker. Dolkstötslegenden, som den kallas, parade sig väl med Hitlers antisemitism och vad som hände sedan vet vi.

Expo har beskrivit hur nyhögerns nutida framgångsvåg är tätt sammankopplad med en slags modern dolkstötslegend. Missnöjet över klyftorna och revorna i välfärden kan skyllas på invandrare och minoriteter, som politikerna påstås bry sig mer om än ”vanligt folk”. Det är en falsk logik, som måste avslöjas. För så länge det finns människor tror att deras vardag kan bli bättre om bara invandrarna kastas ut och regnbågarna halas, så kommer den politiken vara lockande.

Nu sitter högerregeringen och driver igenom skattesänkningar för de rika samtidigt som de misslyckas helt med att lösa de ekonomiska problem som vanliga svenskar, oavsett antal vokaler i efternamnen, brottas med. Skolor och sjukhus planerar nedskärningar, samtidigt som man vräker ut pengar på andra skattesänkningar som ändå inte gör bensinen billigare.

Allt på SD:s mandat.

Motståndet mot SD och deras regering måste ta ny form. Det ska givetvis handla om hur de ger sig på humanismen och solidariteten. Men det måste också handla om hur de allra flesta nu förlorar på den orättvisa politiken. SD har sålt ut de vanliga svenskar de säger sig företräda men aldrig någonsin brytt sig om, för att få driva igenom sin hårda flyktingpolitik.

Varje skolnedskärning, varje indragen vårdplats och varje utförsäkring kan ske som en följd av SD:s prioriteringar. Det ska människor veta nästa gång vi går till val.