Dagboksanteckningar.
Söndag 27 maj – dag 1 690

Alla som har levt i ett distansförhållande vet att man behöver kämpa för att det ska fungera. Jag sa hej då till min flickvän vid Hovedbanegården i Köpenhamn den 9 oktober 2013. Sedan tog jag tåget hem till min far och nästa dag lämnade jag Danmark med tåget till Tyskland, som blev det första landet på resan.

Om jag hade gjort det här för 30 år sedan hade jag inte haft tillgång till internet och alla praktiska verktyg som finns där. Jag skulle ha skrivit brev till min fästmö från hela världen. Ja, min fästmö! För några år senare, när jag kom till Kenya, förlovade vi oss på toppen av Afrikas näst högsta berg. Lyckligtvis sa hon ja, och redan det är ett tecken på att vårt förhållande blir starkare och starkare.

Det har inte alltid varit lätt, men vi kommunicerar över webben nästan varje dag. Dessutom är världen mer tillgänglig än någonsin. Hon har kunnat flyga ut i världen och möta mig 16 gånger redan. Vilken underbar tid det är att leva i. Det sextonde besöket är det jag ska berätta om nu.

Under hela resan har jag låtit skägget växa fram till ett par dagar innan hon kommer. Hon gillar inte när jag har långt skägg, för hon är orolig för vad som kan gömma sig i det. Därför rakar jag mig varje gång hon kommer, så det syns på skägget hur länge sedan det var vi träffades sist.

Så jag rakade av skägget och begav mig till flygplatsen. När jag kommer till en flygplats skrattar jag alltid lite åt det ironiska i att det här är ett flygfritt projekt.

Där var jag nu i alla fall. Hjärtat slog lite fortare än vanligt. Jag höll i en flaska vatten, som jag alltid köper till henne ifall hon skulle vara törstig när hon kommer. Passagernarna kom ut i ankomsthallen och jag var förväntansfull som vanligt. Och så plötsligt – där var hon! Det hade gått flera månader sedan sist. Så underbart att vara tillsammans igen! Vad skulle du göra om du hade sju dagar i ett främmande land med din älskade? En tur till Petra, Wadi Rum och Döda havet är en typisk turistrunda, och den tänkte vi ta.

Nästa dag gav vi oss iväg för att följa Kungsvägen, en uråldrig väg som går över bergssluttningar, fält, genom små byar och förbi flera tempelruiner. På vägen lade vi märke till något konstigt. Många av fordonen var hybrider eller helt elektriska. Några veckor senare fick jag veta att Jordanien inte hade lagt någon hög importskatt på hybridfordon förrän helt nyligen. Därför hade många jordanier investerat i hybridbilar eftersom bensinen är dyr där.

Även om Jordanien tillhör Mellanöstern är det inget oljeland. Jag har hört att det är importskatt på hybridbilar från och med i år, men att importskatterna på elbilar är låga, och sådana är nu vanliga på gatorna.

I Petra var vi med på den guidade turen Petra by night och vandrade på den mörka stigen som leder till al-Siq. Vägen lystes endast upp av hundratals papperskassar med sand och stearinljus, som stod med jämna mellanrum på båda sidor om vägen. Stjärnorna blinkade till oss där uppifrån. Det var mycket romantiskt och äventyrligt.

De första 300–400 meterna gick vi genom öppet landskap tills vi kom fram till al-Siq, som är en lång, smal ravin som har använts som ingång till bergslandskapet i tusentals år. Slutligen öppnade sig ravinen mot en öppen plats där massor människor satt på filtar framför Petras mesta berömda tempel, Skattkammaren. En stor upplevelse.

Till slut kom vi fram till Döda havet. Döda havets yta ligger i dag 430,5 meter under havsytan. På väg till sjön såg vi en skylt där det stod: ”Döda havets nivå har sjunkit snabbt. Vattnet nådde hit 2005.” Längre ner passerade vi en likadan skylt fast från 2010, och så fortsatte det tills vi kom fram till stranden.

Världen diskuterar klimatförändringar som orsakas av människan, men jag är benägen att tro att Döda havets sjunkande nivå inte har så mycket med det att göra. Det är mer kopplat till industrin söder om sjön och att floderna som leder vatten till sjön används till bevattning av jordbruk.

Det finns planer på att pumpa upp vatten från Röda havet till Döda havet, men i väntan på det sjunker sjöns yta en meter om året. Som situationen ser ut nu är hotellägarna inte glada.

Så plötsligt var våra sju dagar tillsammans över. ”Parting is such a sweet sorrow” är ett citat som jag tycker om att låna av William Shakespeare. Jag var ensam igen, och ingenting kan få mig att vilja vända hem mer än att se henne åka. Det är den tommaste känsla jag vet. Det märkligaste i vårt förhållande är att vi kommer närmare och närmare varandra trots avståndet. Det är mycket värdefullt och onekligen unikt. Vi är ett toppenteam, vi två.

Så fort hon hade åkt grävde jag ner mig i jobb igen. Det ligger många utmaningar framför mig på resan.

Man reser inte till 145 länder i en handvändning, det krävs en ansenlig mängd arbete. Resan ska gå till 145 länder till, en del svårare att nå och andra lättare.

Så jag fortsätter att fortsätta.