Medan lugnet lägger sig i Tigray tilltar våldet i en annan etiopisk oroshärd: Oromia.

Det rapporteras om massakrer och flygräder i området. Tilltagande konflikter mellan de två största folkgrupperna i landet, amhara och oromo, ligger till grund för stridigheterna som under de senaste veckorna har intensifierats. Båda sidorna anklagas för dödligt våld och övergrepp. En av de stridande parterna är den beväpnade falangen Fano, som tillhör amhara.

– Den här milisgruppen dödar vårt folk, bränner byar och plundrar oss på allt vi äger och har, säger Dhugassa Feyissa, som tillhör oromo och kommer från regionen Kiremu, till nyhetsbyrån AP.

Även den väpnade gruppen Oromos befrielsearmé (OLA) på den motsatta sidan i konflikten uppges ha gjort sig skyldiga till liknande angrepp, enligt nyhetsbyrån AFP.

Konflikten bottnar i OLA:s missnöje med regeringen som resulterat i att parterna hamnat på kollisionskurs med varandra. Missnöjet har sin grund i att OLA anser att makten centraliserats på bekostnad av etniska gruppers regionala självbestämmande.

Ond cirkel av hämnd

Stridigheterna i området går långt tillbaka i tiden och har böljat fram och tillbaka mellan förhållandevis fredlig samexistens till perioder med upptrappat våld.

– Den konflikt som pågår nu i Oromia är bara en av många konflikter. Det börjar med en våldshandling som i sin tur leder till en annan och resulterar i en ond cirkel av hämndaktioner, säger Kjetil Tronvoll som är freds- och konfliktforskare vid Oslo nye høyskole.

En kokpunkt nåddes i samband med att den omåttligt populäre popstjärnan Hachalu Hundessa mördades i juni 2020. Hundessa blev för många en symboliskt laddad röst för folkgruppens oromias frustration och frihetslängtan och hans musik kom att bli ett slagträ i det nationalistiska propagandakriget. Mordet på honom ledde till omfattande protester och över 160 människor dödades i samband med oroligheterna.

– Hundessa blev en martyr och i samband med mordet på honom startade ett stort uppror i hela Oromiaregionen, säger Kjetil Tronvoll till TT.

Att konflikten mellan folkgrupperna intensifierats beror i hög grad också på premiärminister Abiy Ahmed, understryker Tronvoll.

    I samband med att Abiy tillträdde 2018 fanns höga förväntningar på en ”oromifiering” i Etiopien eftersom han själv tillhör folkgruppen. Men eftersom dessa förhoppningar har kommit på skam har missnöjet vuxit.

På fallrepet?

Särskilt oroväckande är att oroligheterna har förflyttat sig allt närmare storstadsregionerna och huvudstaden Addis Abeba. Ytterligare en aspekt i sammanhanget som man enligt Kjetil Tronvoll bör hålla i minnet är att Etiopien bara på pappret är en förbundsstat.

– Det är i själva verket fortfarande ett imperium till sin natur. Och även om det inte sker över en natt, så faller imperier förr eller senare.

Och utsikterna för en långsiktig fred ser inte särskilt ljusa ut.

– Nej, tyvärr. Ingen sida visar någon tendens till att vika ned sig och så länge det inte finns någon försoning eller förmåga att samarbeta i sikte så kommer krigandet att bestå, säger Kjetil Tronvoll.

Han tillägger:

– Det som sker i Etiopien är ett uttryck för vad sociologerna kallar för internalisering. Våldet har pågått så länge och är så omfattande att gränserna för det som på andra håll i världen skulle ses som fullkomligt oacceptabelt har blivit en del av den politisk-kulturella bilden.