DEBATT. I dag, den 2 januari, startar licensjakten på varg och pågår till den 15 februari 2023. Då släpps ett ofattbart våld löst i våra svenska skogar – jakten är mycket omfattande – 75 svenska vargar ska dödas under de mest fruktansvärda omständigheter.

Vargen är en art som enligt Artdatabanken är rödlistad och klassad som starkt hotad i Sverige på grund av en liten population, som dessutom lider av grav inavelsdepression. Rödlistning handlar om att bedöma arters risk att dö ut (populationsminskning). Vargen ligger ett steg från att bli nationellt utdöd.

I skuggan av ovanstående tar våra myndigheter beslut om att döda cirka 20 procent av den svenska vargstammen.

Länsstyrelsernas licensjaktbeslut är en ruskig läsning. Synen på de familjegrupper av vargar som man beslutar ska dödas är kliniskt fri från all medkänsla. Tänkvärt är att i dessa vargrevir finns cirka 30 valpar och alla – hela grupper av vargfamiljer – ska dödas.

Terminologin i besluten är i högsta grad motsägelsefull, när länsstyrelserna utgår från en ”en hållbar rovdjurspolitik”. Så benämns detta när att jakten inriktas mot att tömma familjerevir på varg. Vidare uppmanar länsstyrelserna till god jaktetik, vilket rimmar illa med de beslut som sedan tas om att två till tre hundar får förfölja en varg samtidigt. Dessa ihållande jakter med snabbdrivande aggressiva välfödda hundar under en svår årstid, innebär ett stort djurplågeri och är högst oetiskt! De bilder som figurerar på nätet av lagligt dödade vargar är en sorg att se – där de efter timmar av jakt, som har inneburit dödsskräck ligger tilltufsade och döda, i sitt eget blod – en bjärt kontrast mot den vita snön.

Av länsstyrelsernas licensjaktbeslut på varg framgår det att troféjakt tillåts: ”För vargar skjutna i enlighet med detta beslut, kan Jordbruksverket efter ansökan meddela undantag från detta förbud. Ansökan om CITES-intyg görs via en e-tjänst på Jordbruksverkets hemsida”.

Detta innebär att 2 148 jägare har anmält sig till licensjakten 2023, av dessa är antalet utländska jägare 240. Detta kan inte betecknas som en strikt kontrollerad licensjakt. Spekulativa nöjesföretag kan nu inkludera vargen i sina erbjudanden och kommersialiserar härmed ett statligt beslut om licensjakt, genom att jaktbolag säljer licensjakt till utländska jägare, för stora summor (hundratusentals kr). Det handlar inte längre om en reglerad populationsjakt utan om en ren nöjesjakt/troféjakt.

Jaktkritikerna menar att vi i dessa beslut och jakter ser en ökad okänslighet inför vilda djurs lidande, men också inför vargens egenvärde. Vi har en plikt att respektera vargens okränkbarhet, på samma sätt som vi bör respektera andra levande varelsers.

När det gäller jakt på varg, men också andra rovdjur, har företrädare för närings- och jaktintressen fått för stort inflytande över hur den svenska varg- och viltvården bedrivs. Det krävs en djupgående förändring av den syn våra ”viltvårdande” institutioner har på våra vilda djur, det är dags att se bortom de strukturer vi har i dag. Det vilar ett stort ansvar på våra länsstyrelser, eftersom deras beslut ska inbegripa naturvård och biologisk mångfald, samt inkludera en sund rovdjurspolitik på både individ och systemnivå.

Delar av kostnaderna som används till rovdjurens ”förvaltning” och kartläggning för att kunna pressa fram troféjakt på 75 vargar, skulle i stället läggas på att staten arrenderar jaktfria områden för så kallad ”rewilding nature” där vargen och dess naturliga bytesdjur kan överleva, utan människans negativa påverkan och att satsa på äkta naturturism med levande djur. De regioner som gör detta har visat att turistnäring och djurskådning ger bestående arbetstillfällen och inkomster vilket motiverar lokalbefolkningen att se till exempel rovdjur som viktiga. Rovdjur måste få finnas och människan behöver anpassa sig efter dem. I EU:s handlingsplaner för framtiden spelar vargens roll för ekologisk balans stor roll i den biologiska mångfalden.