Utbrändhet i infotainmentformat

Blir du hela tiden avbruten på jobbet? Måste du delta i oändliga möten där ändå inget beslutas? Har du för mycket pappersarbete? För många chefer? Dokumentärfilmaren John Webster öppnar Den lyckliga arbetaren med en rad frågor som nog många kontorsarbetare kan känna igen sig i. I nästa scen avslöjar han att exemplen är tagna från amerikanska underrättelsetjänstens handbok i sabotage (Simple Sabotage Field manual, 1944) som motståndsrörelser i ockuperade länder använde sig av under andra världskriget, för att lamslå fiendens krigsapparat.

Anslaget är effektivt. Hur hamnade välkända metoder för sabotage på kontor världen över? Filmmakaren tar hjälp av den i dag framlidne arbetskritikern, aktivisten och antropologen David Graeber, som bland annat skrivit boken Bullshit jobs (2018) för att berätta vad som hänt. Givet industrialiseringen och den tekniska utvecklingen skulle vi i dag inte behöva jobba mer än 15 timmar, menar Graeber. Hans svar på varför vi ändå gör det är att vi har skapat administrativa kontorsjobb som har gått från att vara 25 procent av jobben på 1930-talet till 75 procent i dag.

Sysslolösa eller utbrända?

Enligt David Graeber gör dessa jobb många olyckliga och förvirrade. En utsaga som följs av ganska uppseendeväckande statistik: 61 procent av alla anställda i världen är ”sysslolösa” på jobbet. Bara 20 procent är sysselsatta och 19 procent är ”så olyckliga att de motarbetar sin arbetsgivare”.

Statistikens källa avslöjas inte, men om vi utgår från att den är tillförlitlig och att sysslolös är lika med att sitta och dricka kaffe och surfa på mobilen (som det illustreras i filmen) är siffrorna lite svåra att få ihop med temat för dokumentären, som är utbrändhet.

Den största riskfaktorn för utbrändhet är nämligen hög arbetsbelastning. Det berättar psykologen Christina Maslach, en tungviktare inom forskning om utbrändhet. Men om sysslolösheten på jobbet är så stor som 61 procent kan man ju fråga sig varför 3 av 5 i generation Y (födda mellan tidigt 1980-tal till mitten av 1990-talet) har symtom på utbrändhet, som filmen fastställer.

Hur det går ihop frågar sig inte filmmakaren. Han sätter vuxenklädda ettåringar i ödsliga kontorslandskap. De pillar med en krita, stirrar ut i luften, börjar gråta när ett föremål tas ifrån dem. Det må vara ett effektivt sätt att illustrera bristen på sysselsättning och mening, men blir nästan ett slag i ansiktet på den handfull personer som i filmen berättar om sina erfarenheter av att bli utbrända. De var högpresterande och hade stora ambitioner, och plötsligt en dag föll allt samman. De orkade inte stiga upp ur sängen. Befann sig plötsligt på samhällets botten, och anklagade sig själva för att de hamnat där.

Ingen individfråga

Maslach fastställer att många klistrar på ett leende och håller fasaden uppe ovetandes om att andra gör samma sak. Hon vill flytta fokus från individen till organisationen och frågar varför vi skapar ett samhälle där människor gör ”bra, nödvändigt och nyttigt arbete, men tvingas göra det på ett sätt som gör att de bränner ut sig”. Enligt Maslach är det inte individen utan arbetsmiljön som avgör risken för utbrändhet. Hon efterfrågar en ”social och psykologisk ergonomi”. Det handlar om att ha tillräckligt med tid för arbetsuppgifterna, kontroll och självbestämmande, att få bekräftelse, rättvisa arbetsförhållanden och stöttande medarbetare.

En ytterligare orsak till de dysfunktionella arbetsplatserna är okvalificerade chefer, fastställer Webster, och fyller på med fakta om hur mycket dessa kostar företagen. Majoriteten av alla omorganisationer leder inte till någon förbättring, fortsätter han. Barnslig grafik i lättsam infotainmentstil varvas med de tidigare utbrändas berättelser. Någon hoppades på att bli överkörd av en bil för att slippa jobbet. En annan beskriver tystnadskulturen kring hur man mår på jobbet som ett skådespel alla deltar i. Alla verkar lättade över att få dela sina erfarenheter, att ta av sig masken.

Alternativen?

Inget av vad de säger är nytt eller oväntat. Som tittare lämnas jag med känslan av att Webster kunde gått längre, och visat på alternativ. Nog finns det kontor som organiserat arbetet på andra sätt? Arbetsgivare som kortat arbetstiden? Anställda som efter organisatoriska förändringar känner stort självbestämmande och meningsfullhet?

Sabotagehandboken hade behövt en uppföljare, om hur man läker uppkomna skador. Att David Graeber sjunger fritidens lov och säger saker som att vi ”måste ta hand om saker, annars går de sönder” hjälper föga.

Christina Maslach visar sig ha skrivit en bok med titeln Sanningen om utbrändhet: Hur jobbet förorsakar personlig stress och vad man kan göra åt det. Den som på riktigt vill lära sig nåt om utbrändhet hittar nog fler svar där än i Den lyckliga arbetaren.