Det råder ingen brist på exempel på uttryck för vår tids meningsbristepidemi. Eller meningskris, som den kanadensiske kognitionspsykologiprofessorn John Vervaeke kallar det hela. Äntligen börjar även alltfler sätta ord på effekterna av vårt samhälles genomgående brist på meningsfulla gemenskaper och tillhörigheter, även på landets större tidningar. Patrik Lundberg skriver krönika i DN om att fira jul ensam. Hanna Hellquist skrev tidigare om hur luciamorgnar triggar avsaknaden av självklara gemenskaper och ”rum där inget handlar om DIG, där alla är snälla mot varandra, alla visar hänsyn och vördnad och man upplever något tillsammans, i stillhet”.

Kyrkorum verkar vara, diskuterar Hellquist en väns resonemang, “den enda platsen kvar i stan där det inte förväntades att hon antingen skulle köpa något, applådera något eller bekänna något”. Men kyrkorummen är till för de troende. Hellquist beskriver väl ett typexempel på att som sekulär i avsaknad av tro också stå utanför de mest självklara gemenskaperna och traditionerna.

Kanske minns ni Filipstads SD-ledamot före detta nazisten Levi Klausen, som för drygt ett decennium sedan mindre elegant försökte sätta ord på något liknande, när han ser invandrare som ett hot mot svenska traditioner. När Klausen ombeds förtydliga vad han tänker på när han pratar om att bevara den svenska kulturen så svarar han så småningom: ”Fornminnen, och … ja, som till exempel … julafton.” Lösningen på meningsbristen för nationalisterna är som bekant att i allt större detalj styra de kulturella uttrycken inom en nations gränser för att tvinga fram en skarpare tillhörighet genom att begränsa den.

Tyvärr har inte många andra än nationalisterna tagit meningsbristproblemet på allvar. Varken konsumismen eller arbete som religion kan erbjuda de djupare nivåer av mening och tillhörighet som mänskliga djur, sociala och tänkande, behöver. Eric Schüldt är dock en av dem som vid flertalet tillfällen försökt fånga och diagnostisera meningsbristen som samhällsproblem. I en krönika i Expressen reflekterar Schüldt över loppisfyndet Medborgarboken, en bok som var en gåva från kommunerna till alla som blev myndiga 1960.

Boken handlar om att mogna genom att bli medborgare och att då ”börja se medmänniskorna i ett nytt ljus”, och att i detta ha hjälp av konst, litteratur musik och teater. Schüldt skriver: “Det var så fint sammanfattat. Att bända sig ut ur sig själv, ut ur den egna självupptagenheten. Och att göra det med hjälp av konsten och musiken. Så blir man vuxen. Så blir man en god medborgare.” Och sedan jämför han konst-, läs- och musikupplevelser med att lära sig sitta på föreningsmöten eller i en styrelse för fotbollsklubben eller en scoutkår.

På olika vis är alla dessa saker exempel på den citerade devisen i Medborgarboken, att: ”Man är inte ensam i världen, ens eget jag är inte det viktigaste av allt”.

I podden Myter och Mysterier diskuterade Erik Schüldt och Per Johansson tidigare i år gemenskapande som en kärlekshandling. De pratar då om varför bristen på meningsbringande gemenskaper blivit så genomgående, samt om hur dåliga vi blivit på att både skapa gemenskaper och att upprätthålla dem genom att bland annat kunna hantera konflikter.
Det är lättare sagt än gjort att skapa gemenskaper för och av individualister. Det är som att ”valla katter”, som en aktiv medlem i ateistiska Humanisterna och sekulära samfundet Empty space temple sa. Och här kommer vi till anledningen till rubriksättningen av denna text: en anledning till vår brist på gemenskapskunskap är att vi i vår tid först och främst lärt oss vara kunder.

Hela new age-rörelsen är ett praktexempel på andlighet som konsumtion. Hälsobringande substanser och aktiviteter säljs som aldrig förr i den personliga utvecklingens (eller invecklingens) tjänst. Mindfulness- eller yoga-utövaren på något hälsocenter är en kund som köper en andligt kodad aktivitet, men som inte för den sakens skull blir en medlem i en given gemenskap. 

I den mån nya gemenskaper formas så lever de ständigt under hotet att snabbt prioriteras bort av medlemmar som först och främst betraktar gemenskapen som ett extra valbart tillbehör till det egenintressedrivna livspusslet där allt utanför det egna hushållet betraktas som en valbar tjänst. Allt annat skrämmer nämligen skiten ur oss och för tanken till förtryckande kollektivism.

En kund kan inte förtryckas. Kunden är fri och kunden har alltid rätt, har vi lärt oss. Vid låg kundnöjdhet returneras varan. När gemenskapen inte levererar enligt upplevt kontrakt, så väljs den bort. (“Måste satsa på mitt eget nu”). En konflikt, hemska tanke – alltså sådant som uppstår i alla mänskliga gemenskaper som varar över tid –  ger strömlinjehopp från medlemmar som “inte riktigt har tiden till detta just nu”. I kundsamhället är inga gemenskaper självklara, och vi ser inte att vi själva har en roll i att upprätthålla dem.

Meningsbrist skapar viljan att söka upp gemenskaper. Men väl där är vi vana att betrakta gemenskapen som ännu en vara eller tjänst, som vi kan köpa en del av för en stund, men där alla band upphör så snart köpeavtalet löpt ut. Engagemang är bara en känsla och känslor är flyktiga och ska maximeras. När ”det känns inte rätt längre” så ska engagemanget effektiviseras för snabbare resultat med personligt kodad återbäring.

Vi behöver finna en väg ut ur hyperindividualismen för att skapa fler varaktiga gemenskaper, som bygger på annat än plastig semifascistisk nationalism eller traditionell strukturell religion med sina regler och färdigtrodda tro. Och för att komma upp på den vägen behöver vi sluta betrakta mänskliga gemenskaper som varor och oss själva som kunder.