Vi lever i ett beroende av oändliga mängder billig energi, och det beroendet måste vi ta oss ur. De just nu starkaste politiska krafterna lever på att förespegla oss att vi slipper. Men varken kärnkraften eller vindkraften kan ge oss ett hållbart status quo, skriver Birger Schlaug på helgens Under ytan.
Talet om kärnkraft som frälsning är bisarrt på så många sätt. I valrörelsen påstods att kärnkraften skulle kunna byggas ut snabbt, några av dem som blev statsråd efter valet hade fräckheten att tala om tre år. Samma figurer och deras kolleger gav intryck av att avställda reaktorer skulle kunna sättas igång igen. Allt var lögn och förbannad dikt, vilket de som uttalade detta mycket väl visste. För dom är inte dumma i huvudet. Dom är bara skrupelfria.
Begreppet ”planerbar” missbrukades dessutom kraftigt för att ge sken av trygghet och robusthet.
Sårbart för terror
Den enda planering som lär vara absolut är denna: om ett stort haveri eller en sprängning av ett kärnkraftverk inträffar kommer varenda politiker kräva att allt stängs. Har vi då gjort oss än mer beroende av kärnkraft kommer vi att sitta riktigt ordentligt på pottkanten – inte bara radioaktivt sett, utan även ekonomiskt, socialt och demokratiskt.
Dessvärre orkar ingen ledande politiker ta i den frågan. Kärnkraftsamhället är sårbart. Inte minst för terrordåd utförda av främmande makt eller utförd i privatiserad form. Om det borde det rimligen talas i en tid när sprängningar sker i form av missiler, som i Ukraina, såväl som genom enkla billiga drönare, som i Ryssland.
Hur skulle det vara om vi någon enda gång kunde hålla ihop samhällsdebatten istället för att föra debatten som om det vore i vattentäta skott, i bubblor, rent av i bunkrar där en sak diskuteras frånskild från alla andra …
Det enda som skyddar från panikartade gigantiska följdeffekter av ”modern” terror – nationell eller privatiserad – är decentraliserade system, mångfald och småskalighet. Har vi fattat det? Finns ens en plan för det? Nej. Men plan för nya regementen finns. Som om sårbarheten byggdes bort av militära investeringar. Tro inte att Jas Gripen – eller ens nya robotsystem – kan skydda mot den nya tidens enkelt utförda terrorangrepp. Inte ens Ryssland kommer undan när simpla, billiga drönare skickas in långt i landet och spränger strategiska mål som svar på deras eget råa krig i Ukraina.
Planerbarhet är en illusion
Läget är som följer: I Sverige, Frankrike och Finland krånglar de ”planerbara” reaktorerna. I Sverige kommer Ringhals, som står still på grund av den mänskliga faktorn, möjligen kunna återstartas i slutet av februari när vårsolen börjar skina. Oskarshamn 3 kopplades in igen på julafton efter att ha stått still i tre veckor på grund av den tekniska faktorn – vilket varit vanligt förekommande för den reaktorn.
I Finland kommer den reaktor som skulle vara klar för fjorton år sedan att tas i bruk nästa år. Det är i alla fall den nya planen. I Frankrike är nästan hälften av den ”planerbara” kärnkraften nedstängd. Hur kommer det sig att den politiska debatten inte nämner att just detta i allra högsta grad påverkar elpriset i Europa. Världen största kärnkraftsland (vilket Frankrike är) måste ju importera el från… Tyskland.
I själva verket har detta faktum större betydelse för elproduktionen i Europa än att Tyskland valt att stänga några reaktorer, påpekas av Lennart Söder, professor i elkraftssystem vid KTH. Påpekandet sker i SvD. Det vore fint om ledarredaktionen därstädes läste sin egen tidning.
Och hur vore det om Ebba Busch en enda gång vidgade sina uttalanden från religiöst betingade fraser om kärnkraften till hur det verkligen är? Med lite samtidshistoria i bagaget hade hon till och med vetat att det som skett i Frankrike (hälften avstängda) inträffade också i Sverige för ett antal år sedan.
Elbrist eller principer?
När det gäller att vidga sina uttalanden så vore det kanske också på sin plats att de som av ideologisk övertygelse älskar marknadsekonomi i dess mest kapitalistiska form nu hyllar Putinregimen. Den ser ju till att ta mer betalt för sin gas eftersom efterfrågan ökar och det av kapitalismen riddare brukar uppfattas som fullt enligt de regelverk man annars hyllar.
För något år sedan skrev jag några artiklar om hur elpriset sätts. Jag påpekade för såväl Sveriges radio som SVT att deras analyser av elpriset var direkt missvisande. Det tog flera månader innan det började nämnas att det är marginalprissättning som avgör priset – det vill säga att elpriset sätts efter det dyraste tillgångsslag som måste startas för att täcka efterfrågan på den sist använda kilowattimmen. Det är som att mjölkpriset skulle sättas utifrån hur den dyraste litern mjölk från en mycket gammal kossa på en fäbod med nattvakter och utan vägförbindelse … De flesta skulle anse att detta var märkligt. När det gäller elpriset anses det odiskutabelt. Vilket det inte borde vara – det finns såväl för- som nackdelar med systemet. Hur som helst är dagens fundamentalistiska system inte rationellt, inte medborgarvänligt, inte miljörimligt.
Oavsett system för prissättning så är effektivisering av elanvändning det absolut viktigaste. Vilket jourhavande regeringar inte ansett vara så kul att prata om. Rent patetiskt blir det när politiker tar beslut om att de som använt massor av el för att skapa virvlar kring båten på vintern eller värma upp polen ska få tillbaka pengar som tack för att de haft råd att bära sig illa åt. Och hur kan det komma sig att vi fortfarande har direktverkande el i så många hus? Ett av de löften som den vinnande sidan (det vill säga främst Socialdemokraterna och Folkpartiet) i folkomröstningen om kärnkraft gav var just att direktverkande el skulle förbjudas. Ett annat löfte var att kärnkraften skulle vara avvecklad 2010.
När dom nu talar om förtida avveckling så är det manipulativt. Det som sker är sentida avveckling.
Inget argument för ekomodernism
Men vindkraft då? Kan den frälsa oss? Nej, inte om vi tänker leva som vi gör … I Sverige blåste det mindre i november än normalt. Vilket, särskilt om vi skulle använda elen rationellt och effektiviserar, mycket väl kan balanseras genom den vattenkraft vi har. Så småningom också – så ser löftet ut – genom inte speciell energieffektiv vätgas. Och materialkrävande, gruvkrävande batterier av gigantisk art. Det må leda till klimatomställning. Men inte till grön omställning. Sådan kräver att vi rättar mun efter matsäcken. Att vi begriper att vi inte kan leva på det sätt vi har levt i så många år … Att ekomodernismen löften om ständig tillväxt är en illusion.
Vi måste någon gång begripa att vi lever i en parentes vars bortre parentestecken vi försöker flytta längre och längre bort på ett sätt som göra att vi riskerar panikstopp när systemet faller ihop. Vi borde planera för att slippa det där fallet. Men det är förstås osexigt och ger inga röster… Eller?
Jo, det skulle ge röster. Det skulle kunna få hjärtan att brinna. Men inte om retoriken är torr som fnöske, inte om retoriken är som skapad i Excelkolumner, inte om rädslan att tappa röster är större än modet att vinna röster.
Det vi i dag ser är inte någon grön omställning, det är en klimatrelaterad omställning. En grön omställning är något helt annat. För att vinna gehör för en sådan måste det skapas en konflikt i debatten som skapar intresse för en annan utveckling. Det krävs en berättelse om att vi kan få bättre liv om vi ställer om, att status quo faktiskt inte är aktuellt, att den nödvändiga omställningen blir så mycket svårare ju längre vi väntar.
Kan vi förändra?
Är detta ett omöjligt politiskt projekt att kräva systemförändringar av den dignitet att det faktiskt förändrar våra liv? Nej. Historien säger att så inte är fallet. Socialdemokraterna slog igenom genom just att vilja förändra människors liv. Liberalerna likaså. Av detta borde den breda gröna rörelsen lära istället för att krama ekomodernismens illusion om att allt kan bli som det är bara vi får ny teknik. Det är en bluff som är större, värre och mer bedräglig än den som Ebba Busch drev i senaste valrörelsen.
