Varje år kommer det en ny historia om någon skola som inte firar jul eller lucia på traditionellt sätt. Utspridd av människor som gärna vill sprida ängslan och konflikter. Sen är det alltid någon som skrapar på ytan och upptäcker att historien är överdriven, förvrängd eller bara osann.

I år var det en skola i Umeå som skulle ha ett könsneutralt luciatåg utan ”kristna symboler som lucia, tomtar och pepparkakor” – annars skulle en del muslimska barn inte få komma, påstods det. Men skolan hade ett helt vanligt luciatåg och sedan firade de på annat sätt på fritids.

Angavs som kristen

Man hör ju genast att något är på tok – när blev pepparkakor kristna symboler? För att inte tala om tomtar? Lucia är däremot onekligen ett kristet helgon. Ögonläkarnas skyddshelgon, närmare bestämt. Men hon skulle kunna vara skyddshelgon för mycket mer. Kvinnors och flickors rättigheter, rätten till liv, religionsfrihet, rätten att slippa bli bortgift, till exempel.

Hon levde på 200-talet i Syrakusa, som tillhörde det romerska riket, där kristendomen var förbjuden. Enligt en av Lucialegenderna lovades hon bort som barn till en rik man som tyckte att hon hade så vackra ögon. Men hon ville inte gifta sig, så hon gav bort hemgiften till de fattiga, stack ut sina ögon och skickade dem till den rike mannen – ögonen kunde han få, men inte henne.

Mannen blev ursinnig och angav Lucia som kristen, och straffet var att tvingas tjänstgöra på en bordell, torteras och avrättas. Hon var 21 år när hon dog martyrdöden, och hon är helgonförklarad i den katolska och den protestantiska kyrkan.

Oknytt och stjärngossetåg

En hemsk historia, långt från svenska luciatåg. Det var så här, att när Sverige kristnades fick varje dag ett eget helgon, och den 13 december blev Lucias dag. Det passade bra eftersom det var årets mörkaste dygn på den tiden, när man använde en annan almanacka, och Lucia betyder ju den ljusa och lysande.

Den natten ansågs diverse oknytt vara i farten, bland annat Lucifer, som kallades Lussi eller Lusse – eller lussegubben i vissa trakter och lussekäringen i andra. Man höll lussevaka för att skydda gårdar, folk och djur från onda makter, klädde ut sig och skrämde både spöken och varandra och gick runt i gårdarna och sjöng.

Mycket senare, på 1700-talet, blev det sed i rikare familjer att en kvinna i huset klädde sig i vitt med ljuskrona och kom med frukost på sängen. Det fanns också en nordisk tradition med stjärngossetåg som gick runt på trettondagsafton och sjungande spelade upp sin version av julevangeliet. I början på 1900-talet vispade man ihop allt detta till ett någorlunda nutida luciatåg, med luciaomröstning i tidningen och allt.

Så luciafirandet är en närmast postmodern mix av en massa olika traditioner, en del nordiska eller svenska, andra från andra håll. Men en sak har de gemensamt – det handlar om ljus i ett stort, kompakt mörker där det inte ens fanns någon el att betala för.

Ljus heter lux på latin, som enheten lux som används för att mäta ljusstyrka. Lucia och Lucifer är båda namn som kommer från det ordet – Lucifer betyder ljusbäraren, och att det syftar på en ond figur är lite märkligt. I den romerska mytologin kallades planeten Venus för Lucifer när den visade sig som morgonstjärna på himlen. I Jesajas bok i Bibeln kallar Gud den babyloniska kungen sarkastiskt för ”du strålande morgonstjärna” när han inte ville godkänna någon övermakt. Senare kom det att tolkas som att Lucifer var en fallen ängel och alltså identisk med Satan.

I början var det inte så noga med lucians kön. Om brickan var tung eller om man skulle lussa på en arbetsplats med bara män fick en man vara lucia med blond peruk och ljus i håret. Men 2020 kan det bli ett himla liv om det inte lussas i raka led med en blond kvinna i täten och kristna symboler som tomtar och pepparkakor längst bak. Håhå jaja.

Om det verkar inaktuellt att skriva om lucia till jul vill jag påminna om att det som nu är den 25 december var den 13 i lussandets barndom. Lussenatten motsvarar natten mellan julafton och juldagen, och det är då man får se upp för oknytt i vinternatten.

Vadå, braskar?

Jag lyssnade på ett gammalt Språket, språkprogrammet i P1, som handlade om julrelaterade ord. Ordet jul, förstås, som är så gammalt att det inte går att följa riktigt. Finskan lånade ett ord för fest från urgermanskan, och urnordiskan lånade det från finskan, och så har det bollats runt.

Någon hade ställt en fråga om ett ord som inte bara hör till julen utan mer till vintern: braska. Om Anders braskar så slaskar julen, brukar man säga. Andersdagen är den 30 november, och det ansågs att om det var kallt då skulle det bli slask till jul. Kanske stämmer det rent av? När Anders braskar är det kallt, men braska betyder inte bara att det är kallt.

Det har betytt att göra oväsen, bullra och larma och braka, och också att knastra, rassla, prassla, frasa. Speciellt, berättar den historiska ordboken, i samband med stark köld. Ljudet som snön gör när man går, till exempel. Ordspråket om att Anders braskar är det enda spåret av ordet i nutida svenska, sa Lars-Gunnar Andersson, för det här var ett riktigt gammalt avsnitt.

Men det finns minst en användning till. Braskande rubriker eller braskande reklam är ju rubriker och reklam som slår upp något stort, larmar och bullrar. Dessutom kan braska betyda att leva överdådigt, festa, rumla och skryta. Så om Anders bara tog det lite lugnt den 30 november ska vi nog få en vit jul.