Vem här har hund, frågar terapeuten Oksana Sliepova. Flera händer höjs i luften bland de sju flickor och nio pojkar som sitter i klassrummet: ”Jag, jag, jag!”

En pojke berättar att hans hund heter Stitch. En annan säger att en av hans hundar heter Tank, men har glömt bort vad de andra fyra heter. Hela gruppen skrattar.

Ukrainas myndigheter har ett stödcentrum i Bojarka utanför Kiev dit människor som har traumatiserande upplevelser av det pågående kriget kan söka sig. Där har de unga bland annat fått träffa hästar, men nu provas ett nytt koncept: Hundterapi.

Stjäl allt fokus

Den amerikanska pitbullterriern Bice kommer in i rummet. Barnen ler. En och en får de först gå fram och hälsa på Bice och be honom att göra enklare konster. Hunden står upp på bakbenen, och sätter sig ned. Sträcker fram en tass, och rullar runt.

Under 30 minuter riktas all uppmärksamhet mot den gästande hunden. Barnen ger honom en stor gruppkram. De matar honom med hundgodis.

Bice tar emot uppmärksamhet, klappar och godis utan att någon gång visa tänder eller skälla. Kriget utanför glöms till synes bort för en stund.

– Jag har läst i många böcker att arbete med hundar, med fyrbent stöd, hjälper barn att få ned stress, bli mer motståndskraftiga mot stress och minska ångest, säger Oksana Sliepova.

Gruppen skulle kunna misstas för en brokig skolklass där de har samlats, flera av dem i tomteluvor. Den yngsta deltagaren är en tvåårig pojke. Den äldsta är en 18-årig ung kvinna.

Soldater stormade in

Flera av barnen är rädda för höga ljud, vilket framgår till exempel när någon stänger ett fönster med en smäll eller när ett flygplan hörs passera i närheten. Vissa faller ned på golvet eller kontrollerar var närmaste skyddsrum finns.

Två av barnen är ett syskonpar från Kupjansk i Charkivs län i nordöstra Ukraina, där Rysslands styrkor först tog kontrollen och sedan motades tillbaka i en ukrainsk motoffensiv. De var med om att ryska soldater med automatvapen stormade in i deras hem och gav sig på deras morfar, som de satte en huva på och misshandlade, berättar Sliepova.

– Varje barn är psykologiskt traumatiserat på olika sätt, säger psykologen.

Centrumet instiftades vid millennieskiftet och det ursprungliga syftet var att ge stöd till människor som på olika sätt hade drabbats av kärnkatastrofen i Tjernobyl 1986.

Gör sig påmint

Lesia Kutjerenko sitter vid sidan av och följer sin nioåriga son Maksym när han umgås med Bice. Hon berättar att hon har tankarna på annat håll. Hennes andra son, 19 år gammal, ringde innan mötet från fronten i Bachmut i Donetsk, där striderna just nu är som mest intensiva. Sonen berättade att han mår bra, men tanken på samtalet får mamman att gråta.

Maksym verkar glad, men vänder sig med jämna mellanrum om och tittar mot sin mamma. När han ser att hon gråter så lämnar han Bice för att fråga henne varför hon är ledsen.

– Ser du? Det är han som tröstar mig i stället för tvärtom, säger Lesia Kutjerenko.