”Ropen på kortare arbetstid just nu äro uttryck för ekonomisk tanklöshet lika mycket som för politisk öfverspändhet. De äro ett eko av revolutionsropen från Ryssland och Finland och dessutom det vanliga temat från årtiondens förstemajfester och förstemajresolutioner.”

Så skrev arbetsköparorganisationen Saf:s tidning Industria innan åtta timmars arbetsdag blev verklighet 1919, och det var för att undvika revolution som arbetsköparna till slut gick med på arbetstidsförkortning – i samma veva som rösträtten. Åtta timmar arbete, åtta timmar frihet, åtta timmar vila.

Det fanns de som sa att arbetarna skulle hinna lika mycket på åtta timmar som på tio. Vafalls – latar de sig i två timmar? undrade arbetsköparna. Men de fackliga kraven vann, och sedan minskade arbetstiden ytterligare när anställda fick semester och lördagarna blev lediga.

När facken pratar arbetstid i dag är det ett annat ljud i skällan. Det händer mest när det gäller rätten till heltid. Men i veckan gick tjänstemannafacket Unionen ut med en ny rapport om deltidsarbete – Vem lägger livspusslet? heter den.

Det är en intressant titel eftersom den bakvägen säger att deltid är en fråga om ojämställdhet och att den som minskar sin arbetstid uppoffrar sig.
Det är sant att det finns ett mönster av att kvinnor jobbar deltid för att hinna med hem och barn och därmed får ut en lägre lön och mindre i pension, precis som man kan se i rapporten. Man kan också se att många inte blir mindre stressade utan snarare mer. Men Unionens budskap är att deltid är dåligt, heltid är bra. Trots att anledningen till den ökande stressen inte är den minskade arbetstiden utan att en deltid i dag ofta är en heltid med deltidslön.

En stor grupp bland de deltidsarbetande är småbarnsföräldrar. Ja, småbarnsmammor, inte småbarnspappor – de jobbar ovanligt lite deltid. Unionen skriver att en sak som kan påverka beslut om att jobba deltid är ”samhälleliga normer och föreställningar kring att barn inte bör gå alltför långa dagar på förskolan” och att många debattörer brukar påpeka att barngrupperna har blivit större. ”Detta trots att barn alltså har rätt till förskola i den omfattning som föräldrarnas arbete kräver, samt att verksamheten ska anpassas efter deras vistelsetid” skriver Unionen.

Att tala om barnens rätt här är hyckleri. Det handlar om föräldrarnas rätt att ha barnen på dagis – eller arbetsköparnas rätt att ha tillgång till deras tid. Och ”samhälleliga normer” blir ett sätt att säga att de här idéerna är något att bekämpa och sätta sig över. Men att något är en norm betyder inte i sig att det är dåligt. En samhällsnorm kan vara något att ifrågasätta, men svaret på frågan kan vara att det är en bra och vettig norm. Som till exempel att ungarna ska orka med sina dagar och att barn och föräldrar ska orka med varandra när arbetsdagen är slut.

Det finns inget magiskt med just åtta timmars arbete. Vi klarar mer än åtta timmar av både frihet och vila utan att bli sönderstressade eller falla in i stereotypa könsroller. Problemet är den samhälleliga normen att vi ska sälja så mycket som möjligt av vår vakna tid, den norm som facket kämpade emot för hundra år sedan men som Unionen ställer sig bakom i dag.

Facket borde stödja normen att barn inte ska gå för långa dagar i förskolan. De borde arbeta för arbetstidsförkortning för alla. För att sex timmars arbete ska vara sex timmars arbete, inte åtta timmars arbete för mindre pengar. För kvinnor och män, småbarnsmammor, småbarnspappor
och alla andra.