Någon gång måste man sätta punkt, men så har det inte alltid varit. Till att börja med skrevs orden och meningarna ihopsåhärmanficksjälvtänka ut hur meningarna skulle vara. Innan man läste upp en text läste man den några gånger för sig själv.

När den romerska författaren Aulus Gellius på 100-talet blev ombedd att läsa upp en text som han aldrig hade sett förr vägrade han. Betoningarna skulle bli fel och det skulle bli obegripligt. Så de bad en förbipasserande göra det, varvid betoningarna blev fel och ingen förstod någonting.

Talet och talekonsten kom i första hand, skriften var bara ett underlag för högläsning, och när man började kommatera var det för att märka ut pauserna. Att markera grammatiken med skiljetecken var en senare idé, och i vissa språk kommaterar man strikt grammatiskt. I svenska skolor lärdes det ut fram till mitten av 1900-talet.

Men med förnuft

Om man kommaterar strikt efter den grammatiska principen, kan det bli, som det är i den här meningen, eftersom kommatecken används efter varje sats. Mycket komman blir det – och ibland bara rörigt. Numera rekommenderas tydlighetskommatering, som skulle kunna beskrivas som grammatisk kommatering men med förnuft.

För säkerhets skull finns en del av det där förnuftet ändå kodifierat. Det finns ställen där det behövs komma, till exempel mellan huvudsatser som samordnas av ord som och, men eller utan (konjunktioner). En huvudsats har både subjekt och predikat, alltså både någon som gör, upplever, säger, tänker etcetera, och ett verb som visar vad det är som händer.

I ”Det regnar” är det subjekt och regnar predikat. Vad det egentligen står för kan man fundera på. Är det regnet som regnar? Molnen? Man kan förstås säga att regnet faller, och då är regnet subjekt (och faller är predikat). Men nu säger vi att det regnar.

Om det sen börjar blåsa också kan man använda samma det till båda verben: Det regnar och blåser. När båda verben delar samma subjekt ska det inte vara något komma. Men om regnar och blåser får varsitt det blir det en annan sak: Det regnar, och det blåser. Egentligen behövs inget komma i en så kort mening, så den får bli lite längre: ”Det har regnat oupphörligt sedan i fredags, och nu blåser det dessutom hårda vindar.”

Som en parentes

Parentetiska inskott behöver ett par komman, ett på varje sida. Ett parentetiskt inskott är något som man stoppar in i meningen, men som går bra att ta bort igen. Då missar man i och för sig informationen, som kanske är intressant, men meningen blir inte halt. ”Elsa Widding, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, har skrivit en bok om sin klimatskepticism” till exempel. Ta med båda kommatecknen, inte bara det första. Det blir nämligen meningslöst utan det andra.

Mellan delarna i en uppräkning sätter man komma om inte uppräkningen är väldigt kort. Ibland behövs ett komma även i en kort uppräkning. En liten mysig stuga klarar sig utan kommatecken, men en mindre mysig stuga är kanske inget trevligt ställe.

The Oxford comma

Och här passar Oxfordkommat in, för det används just vid uppräkningar. Kommatecknet mellan olika saker som radas upp i en uppräkning motsvarar i allmänhet och, och eftersom man avslutar med och ska det inte vara något komma där. ”Blomkål, pumpor och selleri” till exempel.

Men vid universitetet i Oxford fanns ett tryckeri vars chef, Horace Hart, skrev en skrivguide för studenter och anställa 1905, och han satte komma före det sista och också. För tydlighetens skull. Först senare började man kalla det Oxfordkomma. I dag används det mer i amerikansk engelska än i brittisk, och skrivhandledningar ger olika råd om det.

Oxfordkommat är en sån där språkfråga som verkligen engagerar – när Storbritannien lämnade EU gavs ett brexitmynt ut, värt 50 pence. På myntet står det ”Peace, prosperity and friendship with all nations”, men Oxfordkommats vänner hade velat ha ett komma mellan prosperity och and.

Författaren Philip Pullman, vars ungdomsserie Den mörka materien till stor del utspelar sig i Oxford, ansåg att ”alla litterära människor” skulle bojkotta myntet. Stig Abell, redaktör för Times litteraturbilaga, har en gång pekat ut Oxfordkommat som ”det som skiljer oss från djuren”.

Jag får lust att höra av mig och fråga vilka djurarter vi andra tillhör i så fall, som inte använder Oxfordkomma. Men han skulle nog bara svara att det var en metafor.

På svenska har Oxfordkommat börjat bli vanligare, säger Ola Karlsson på Språkrådet till Svenska Dagbladet, troligen på grund av påverkan från engelskan. Själv är han inte så imponerad, han anser inte att tydligheten ökar.

Jag håller med, den ökar inte nämnvärt – och ibland minskar den. En klassiker är den amerikanska doktoranden som i sin avhandling tackade ”my parents, Ayn Rand and God”. Ett Oxfordkomma hade kunnat undanröja tvivlen om ifall hon verkligen var dotter till Gud och författaren. Men om hon istället bara hade tackat sin mamma, då? ”My mother, Ayn Rand, and God” låter som om hon var dotter till Ayn Rand.

Att sätta punkt

Egentligen är kommatering roligare på engelska. Det cirkulerar en del memer på nätet som visar hur knasigt det blir om man missar kommat i en mening som ”I love cooking, my dog and my family”. Det är participformen som spökar – cooking kan betyda att laga mat, att tillaga eller matlagning. Utan komma blir hunden och familjen middag. Så blir det inte på svenska, men vi har ju skillnaden mellan ”Vi ska äta farmor” och ”Vi ska äta, farmor”.

Vad gäller att sätta punkt hade jag tänkt ta upp alla möjliga skiljetecken, men komman används på så många sätt. Och då finns ändå långt ifrån alla med. Punkten får vänta till en annan gång.