I dagarna ska världssamfundet försöka komma underfund med hur vi ska leva i ”harmoni med naturen” till 2050, under klimatmötet COP15 i Montreal. Målet är att kunna öka den biologiska mångfalden genom att skydda eller återställa 30 procent av jordens land och hav. Ett mer ambitiöst mål än de tidigare 17 procent det varit tal om, men inte fullt lika mycket som de 50 procent som forskarna tycker behövs för att till fullo bromsa utvecklingen av klimatkrisen och biologisk utarmning. Hur detta ska göras verkar vara en tolkningsfråga av vad biologisk mångfald innebär och hur man bäst skyddar, eller återställer den.

Att bevara den biologiska mångfalden för naturens egen skull är inte lika motiverande som bevarandet av resurser, råvaror eller grunden till vår försörjning. Inom naturvård används ofta begreppet ekosystemtjänster som syftar på de ”produkter” och ”tjänster” som finns att utvinna av naturen, som bidrar till vårt välmående. Ordet används för att lättare påverka beslutsfattare till att värna om miljön genom att se till våra behov. Men dessa antropocentriska begrepp kan gör mer skada än nytta, då naturen inte får ett egenvärde och vi fortsätter se oss själva som något utanför naturen, som naturen ska tjäna.

Naturen kan inte utföra eller erbjuda tjänster, det är att på samma gång tillskriva och frånta den mänskliga egenskaper den inte besitter. Att prata om naturen som ett företag och oss som dess kunder gynnar bara det ekonomiska system vars grund vilar på att fortsätta suga ut naturen utan nämnvärda hinder. Då blir ord som skydda och återställa väldigt vaga och upp till marknaden att definiera, bland annat genom att åberopa klimatkompensation och andra marknadsbaserade lösningar som låter fint på papper men inte har några verkliga effekter på ökandet och bevarandet av den biologiska mångfalden, oftast tvärtom.

Problemet ligger i att anpassa språket, som hämtat ur tjänsteekonomin, där synsättet på naturen är likvärdigt vilken annan marknadsproducent som helst. Land och hav ses som lager av råvaror att hämta ur, och ersätta med lite vad som helst som skulle kunna passa in där. Men detta synsätt måste i grunden ändras och ersättas med ett där vi är en inneboende del av de ekosystem naturen består av och som vi måste återintegreras i genom att värna den biologiska mångfalden lika mycket för naturens skull som för vår egen. Inte för att naturen ska kunna producera rätt saker åt oss, men för att naturen och vi i slutändan delar samma behov.

Att inse att naturens välmående är lika med vårt eget behöver inte betyda att vi tar hänsyn till naturen endast för att det gynnar oss. Det kan också bidra till vår egen upplevelse av att vara en integrerad del av naturen. Att skapa fler naturreserverat, återställa våtmarker och freda artrika områden med hög biologisk mångfald är det minsta vi kan göra i gengäld för alla de ”tjänster” naturen bistått med.

Men det kan inte ligga i företagens händer, inte heller räcker det att sätta mål med varierande procentenheter på mark som ska skyddas, det måste vara otvetydigt och juridiskt fastslaget att så är fallet. Annars riskerar vi att hamna i samma diffusa siffersymbolik som enda incitament till förändring, och så länge det är pengarna som pratar så räcker inte det.