Här finns de! De stackars glesbygdsbor som lider när bensinpriserna stiger och elräkningen skenar. Till och med veden som kan köpas av grannen har blivit dyr – om den ens finns kvar.

Det är lätt att måla upp en bild med deltagande ögon. Någon i inlandet kanske till och med måste lägga hela kostnaden för de extratimmar de erbjuds i hemtjänsten på bilen. Eländes elände.

Jag bor också i dessa trakter, men har bara typ 2–3 km till Färila och dryga en och en halv mil till kommunens centralort Ljusdal. Det är inte mig det är synd om! Ja, möjligen för att omgivningen tittar snett på mig. Miljöpartist är liktydigt med ord som här inte kan nämnas.

Jag ska inte vältra mig i torparfamiljens öde när pendlingsavståndet kan överstiga 8 mil, enkel resa. I stället börjar jag tänka på hur många de är. Hur tusan kan stora partier över hela riket finna det intressant att genomföra detta vältrande? Det tillskott i röstetal som lantisarna med påtagliga pendlaravstånd, liten kassa och kanske stora familjer kan bidra med måste vara försumbart!

Varför satsar dessa cyniska partistrateger på att ösa på så benhårt med denna propaganda? Själva har de absolut råd med prishöjningarna, deras väljarbas likaså. Den förda politiken syftar till, eller i varje fall leder till, stora klyftor i samhället, och mot det hjälper sannerligen inte sänkning av bensinpriser.

Ett mål de har skulle kunna vara att knäcka MP på landsbygden, och det har de ju lyckats bra med. Givetvis tas inte hela landsbygdspolitiken i MP med i analyserna. Men strategiskt är det de befolkningstäta orterna som ger nog med röster i ett riksdagsval, och de som har dåligt ställt i dessa områden får måttligt med hjälp från partierna. Så vad går det hela ut på?

Jag testar en analys. De blåbruna, men även S, vet att de satsar på en politik där solidaritet inte är en positiv faktor utan det handlar om en tillväxtdrivande utsugning av natur, medmänniskor och fattiga i andra länder. (Som en parentes måste nämnas att det behövs en halvblind definition av begreppet tillväxt för att tro att det de gör ger en faktisk tillväxt, ty det kan nog endast solens strålar bidra till, och vårt utsugarsamhälle minskar på allvar den förmågan.)

Men i svenska hjärtan finns en empatisk nerv. Utan analys lockas vi av snyfthistorier. Vi ömkar glesbygdsbon, mysigt med en bebodd kåk i skogsbrynet vid sommarstugan. En politik som lyfter fram hur solidariskt partiet är och kan peka på de förskräckliga gröna politikerna, som sätter den globala överlevnaden och de svältande i Afrika före glesbygdens överlevnad. Ett sådant parti kan kosta på sig att gräva allt djupare klyftor i samhället, för de har vunnit folkets hjärtan.