Vem som ska tjäna pengar på växternas och djurens gener är en annan brännande fråga på agendan.

Krisen för den biologiska mångfalden är akut enligt forskarna. Toppmötet COP15 i Montreal, som inleds i dag, ses av många som en unik möjlighet att hejda utvecklingen, som lett till att en miljon växt och djurarter riskerar utrotning varav många inom de närmaste decennierna.

Förhoppningen är att länderna ska ro i land ett ”Parisavtal för naturen”, ett ramverk som ska lägga grunden för arbetet med biologisk mångfald på samma sätt som Parisavtalet gjort på klimatområdet.

Ett förslag som väntas vålla het debatt handlar om att skydda stora ytor natur, närmare bestämt 30 procent av alla land- och havsområden till 2030.

Det är mer än ett tidigare globalt mål, som gick ut på att skydda 17 procent av alla landområden och minst 10 procent av kust- och havsområden till 2020. Det lyckades inte. Samtidigt är det mindre än de 50 procent som vissa forskare hävdar skulle behövas för att bevara den biologiska mångfalden.

Bred definition

Förslaget som nu ligger på förhandlarnas bord betyder dock inte att en tredjedel av jordens yta ska bli naturreservat, utan definitionen av att skydda är relativt bred. Det säger Torbjörn Ebenhard, forskningsledare och föreståndare för Centrum för biologisk mångfald vid Sveriges Lantbruksuniversitet, som ingår i EU:s förhandlingsdelegation på COP15.

– Det är inte en fråga om att lägga en ”död hand av naturvård” över landskapet, vilket många trott, och det har blivit ett problem under förhandlingarna.

Till exempel kan det även handla om att restaurera natur, exempelvis våtmarker. Eller om frivilliga avsättningar av mark inom skogsbruket, enligt Ebenhard.

– Det kan bli ett sätt för skogsbolagen att visa att de är en del av lösningen, utan att bli fråntagna mark. Alternativet är ju att staten köper mark och tar den ur bruk, säger han.

Stora spänningar

Samtidigt finns stora spänningar mellan olika delar av världen. Medan länder i ”det globala nord”, som har högre levnadsstandard, har lättare att avsätta mark för att skydda växt- och djurarter, vill fattigare länder i ”globala syd” i stället använda mer mark för att öka sin levnadsstandard.

Fattigare länder driver därför krav om att rika länder ska hjälpa till med pengar och andra resurser bland annat för skydd av natur, något det väntas bli tuffa förhandlingar kring under COP15.

Ytterligare en brännande fråga på förhandlarnas bord handlar om något som kan tyckas långt bort från naturvårdsfrågor. Nämligen arvsmassa, dna. I världens hav och skogar finns stora skatter i form av bitar av dna, ”sekvenser”, hos växter eller djur som kan användas för att ta fram exempelvis nya läkemedel, grödor, livsmedel eller andra sorters produkter.
Svårt att spåra

I dag finns digitala dna-sekvenser fritt tillgängliga på databaser för forskare och företag att använda – och tjäna stora pengar på. Borde då inte landet som dna-sekvensen kom ifrån få del av vinsten? Jo, det är de flesta överens om.

Problemet är tiden sprungit från det så kallade Nagoya-protokollet, som i dag reglerar tillträdet till genetiskt material. Dessa regler utgår nämligen ifrån att en fysisk dna-sekvens beställs till forskarens labb, inte att den klickas hem från en databas.

– Det knepiga är hur man spårar varifrån en dna-sekvens kommer och hur man skapar ett system för detta när miljontals sekvenser hanteras dagligen världen över? Det går att hitta lösningar, men hittills har förhandlingarna i frågan gått dåligt, säger Torbjörn Ebenhard.