Vilken ekonomisk modell kan rädda klimatet? Minskad tillväxt så att vi hamnar inom naturens ramar? Eller någon form av grön tillväxt så att de nödvändiga klimatinvesteringarna kan göras?

Det är en av de centrala frågorna i humanekologen Rikard Warlenius purfärska och superintressanta bok Klimatet, tillväxten och kapitalismen (Verbal, 2022). Läsarna av den här tidningen är nog snabba att hålla med mig i att tillväxt som begrepp är tämligen oanvändbart för alla som vill rädda klimatet. Går en oljetanker på grund i Östersjön vore det förstås helt förödande för allt marint liv, men för tillväxten vore grundstötningen något bra eftersom det skulle få fart på den ekonomiska aktiviteten.

Så vi väljer nedväxten. Eller?

Så vad händer om nedväxt används som huvudsaklig strategi för att minska utsläppen? I mitten av boken gör Warlenius det som få nedväxtanhängare tidigare gjort, nämligen kvantifierar de ekonomiska konsekvenserna av en nedväxt inom klimatets ram. Han utgår från IPCC;s antagande om en årlig utsläppsminskningstakt på 7 procent fram till 2050, då behöver den ekonomiska aktiviteten, det vill säga BNP, minska med hela 89 procent. En så stor krympning av ekonomin skulle innebära att vi i Sverige skulle ha en tiondel så mycket att leva på som i dag. Än svårare skulle det bli för utvecklingsländer som skulle behöva krympa sin ekonomi lika mycket, det vill säga i praktiken ned till nästan ingenting alls. För att undvika det skulle Sverige och andra rika länder behöva krympa sina ekonomier ytterligare, något som skulle vara mycket svårt att vinna gehör för.

I det perspektivet framstår nedväxt som klimatstrategi både politiskt och fördelningsmässigt som en återvändsgränd. Men det är också evig tillväxt. Att bara låta ekonomin växa i förhoppningen om att även klimatomställningen kommer att få en bit av den växande kakan är som att släcka en eld med bensin. Det kommer bara att ta oss ännu längre in i klimatkatastrofen.

Bättre vore att komma ifrån uppdelningen mellan tillväxt och nedväxt och snarare titta på innehållet i ekonomin. Rikard Warlenius utgår från att någon form av ekonomisk aktivitet är nödvändig både för klimatomställningen och för att skapa en välfärd åt alla, men att en ständigt växande ekonomi inte är något självändamål. Kan vi skapa en ekonomi fri från fossila bränseln blir frågan om en växande ekonomi eller inte mindre relevant ur ett klimatperspektiv.

Att göra oss fria från det fossila är förstås svårt, men genom en kraftfull statlig styrning är det fullt möjligt, menar Warlenius. Det sägs att det finns få användbara exempel på hur en sådan styrning skulle gå till. Men är det så?

Är inte den just avklingade pandemin ett bra exempel på kraftfullt offentligt agerande för att avvärja ett yttre hot? Många fel begicks förstås under pandemin, men vem hade kunnat vänta sig flygplan på marken, hemarbetet, vaccin som togs fram i rekordfart och att regering och riksdagen skulle fatta beslut om över 400 miljarder kronor i coronainsatser?

Sett i det ljuset är det förstås inte omöjligt att lagstifta bort fossil energi och drivmedel. Sedan får vissa delar av ekonomin gärna växa; tjänster, hållbara livsmedel, förnybar energi, kollektivtrafik och kultur. Andra delar hamnar på nedväxt; slit- och slängkommers, onödiga transporter och förstås fossil energi.

En generell nedväxt är lika ohållbart som en generell tillväxt. Låt oss istället tala om vad i ekonomin som ska bort och vad som ska växa.