Vad krävs egentligen för ett land ska vara en demokrati? Fria val, men sedan då? De flesta länder begränsar demokratin på något sätt. I Sverige har vi till exempel en fyraprocentsspärr till riksdagen som skyddar den befintliga makten och gör att riksdagen inte fullt ut är representativ. Att de flesta accepterar den typen av avsteg från den representativa demokratin visar att begreppet demokrati inte är svartvitt utan en utdragen gråskala.

Inte desto mindre finns det några saker, utöver fria val, som är ett absolut minimum för att ett land ska kunna ses som en demokrati och fria medier hör dit. Medier som kan granska, gräva, bevaka, rapportera och ifrågasätta. För att det ska vara möjligt krävs det både att det skapas utrymme för fria medier att finnas och att journalister utan begränsningar och hot kan utföra sitt arbete. Den möjligheten håller nu kraftigt försämras, jag har flera gånger skrivit om hur förslaget till nytt mediestöd hotar medier som står fria från de stora mediehusen, tidningar som Syre, Dagen, Fempers, Etc, Landets Fria, Arbetaren och Tidningen Global hotas alla av förslaget till förändringar medan de stora mediehusen gynnas. Vi har också sett många exempel på SD:s ambition att styra public service.

Till det kommer nu att polisens agerande gång på gång hindrar journalister från att göra sitt jobb. Tidigare i år har två journalister som bevakat miljöaktioner gripits och på det sättet hindrats att bevaka båda aktionerna och polisens agerande. Och när Syres reporter Daniel Vergara och Expos journalister förra veckan bevakade extremhögerns årliga 30-novemberfirande vid Karl XII-statyn lät polisen Nordiska motståndsrörelsen trakassera och hota dom utan åtgärder. Något som ledde till att de inte kunde slutföra sitt arbete.

Pär Sjögren, en ledande nazist, ställde sig framför Vergara med utfall som ”antivit, svenskfientlig” och en uppmaning att lämna platsen. Det är en del av Nordiska motståndsrörelsen syn och retorik vid alla sammankomster, att de bestämmer vilka som får vara där och vilka som får bevaka sammankomsterna. Även för sammankomster på allmän plats anser de att det är deras “ackrediteringssystem” som gäller och inte svensk lag. Det påminner i mycket om SD:s Björn Söders återkommande vilja att styra public service.

Trots att Sjögren hindrar Vergara från att göra sitt jobb och polisen uppmanades att agera förblev de passiva och svarade ”Det här får ni lösa själva. Jag lägger mig inte i.”

Till Expos reporter sa de “Vad hade ni väntat er – ni tycker väl väldigt olika, ni och NMR?”

Detta skulle kunna ses som ett enskilt misstag från enstaka poliser. Men sin vana trogen försvarar polisens pressekreterare polisen agerande. Trots kritik från Journalistförbundets ordförande och många fler säger de att de inte uppfattat att det begicks något brott. När en våldsam nazistisk organisation, som Säkerhetspolisen betraktar som kapabel att begå terrorhandlingar, och som brukar bära vapen vid manifestationer, hindrar journalister från att utföra sitt jobb ser polisen det alltså inte som ett brott. Det är en skrämmande syn på den fria pressen, granskande journalister och i förlängningen hela vår demokrati.

Vi har nu också en regering som regerar utifrån en överenskommelse som på område efter område kommer inskränka våra fri- och rättigheter. En regering som styrs av det parti vars före detta ungdomsförbund ordnade 30-novembermanifestationen.

Punkterna i Tidöavtalet är visserligen i sig inte på samma sätt som Svegforsutredningen och grundlagsändringen som just antagits ett hot mot den fria pressen. Men vi har på område efter område sett hur det offentliga Sverige nu på eget bevåg anpassar sig efter SD:s regering, dess retorik och tankesätt. Det är åklagare och domstolar som utan lagändring skärper straffen vid miljöaktioner, det är chefer på public service som inte vill provocera dem som kan dra in pengarna och nu poliser som står och tittar på när våldsbenägna nazister hotar journalister. Den tysta anpassningen till en ny norm är ett minst lika stort hot mot våra fri- och rättigheter som Tidöavtalet i sig.