Förlusten av arter är en av många akuta frågor som toppmötet COP15 som inleds på onsdag i Montreal är tänkt att behandla. Det sjätte massutdöendet, som det även kommit att kallas, handlar om att utrotningen i dag går betydligt snabbare än den naturliga takten.

– Den biologiska mångfalden är dynamisk, det kommer till nya arter och det försvinner arter, men det sker relativt långsamt, säger Henrik Smith, professor i zooekologi vid Lunds universitet:

– Det man har visat är att arter utrotas med en hastighet som är väldigt mycket högre. Det kommer inte att kunna kompenseras av ny artbildning vilket innebär att vi kommer ha färre arter på jorden i framtiden. Det tar extremt lång tid för evolutionära processer att kompensera för detta, säger han.

Vilda ryggradsdjur minskar fort

Om utvecklingen fortsätter i samma takt som det gör i dag hotas en miljon växter och djur av utrotning de kommande decennierna. Slutsatsen drogs av IPBES, den biologiska mångfaldens motsvarighet till FN:s klimatpanel IPCC, 2019 i en omfattande rapport som tog över tre år att sammanställa med över 400 experters hjälp.

Sedan dess har kartläggningen av världens arter fortsatt och varningarna blivit fler. I Världsnaturfondens (WWF) senaste rapport ”Living Planet 2022” slår man fast att populationerna av vilda ryggradsdjur – däggdjur, fiskar, fåglar, groddjur och kräldjur – i snitt minskat med 69 procent från 1970 till 2018.

Senast en massutrotning ägde rum var för 65 miljoner år sedan. Då låg av allt att döma ett asteroidnedslag och dess följder bakom att 75 procent av allt liv på planeten försvann, inklusive alla dinosaurier.

I dag kommer hoten från flera håll samtidigt. Men störst skada, både i mer nutida historia och fram till i dag, står människans överanvändning av jordens resurser för, menar Henrik Smith.

– Skogsskövling är en helt central orsak till förlusten av biologisk mångfald, säger han.

Specialister får det svårast

Som störst är skövlingen i varma och tropiska områden med mycket orörd natur. Förutom en hög densitet av biologisk mångfald bor där även mer ovanliga arter som ofta kräver en specifik miljö och föda för att kunna klara sig, så kallade specialister. I takt med att deras hemvist krymper försvinner de unika, men viktiga arterna, sakta men säkert.

I en framtida och mer dyster tillvaro får de vika ned sig för mer anpassningsbara djur som råttan, tvättbjörnen och kackerlackan. Vad kedjeeffekterna blir av ett scenario utan mångfald är svårt att överblicka.

– Mångfalden spelar stor roll för mängder av ekosystemfunktioner. Vi behöver pollinatörer, biologisk kontroll av skadegörare och upptagning av kol för att hantera klimatet, säger Henrik Smith.

Samspel med växter

Just pollinatörerna, som bin och fjärilar, spelar en avgörande roll för många växtarter. Om djuret som hjälper till att befrukta ett träd eller blomma, genom att till exempel sprida dess fröer, dör ut riskerar växterna att göra detsamma, säger Aelys Humphreys, docent vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik vid Stockholms universitet.

– Och det går åt båda hållen. Om fler och fler växter dör ut drabbas djuren som är beroende av växterna som föda, eller till en boplats eller för att lägga ägg på dem, säger hon.

Likt för många djurarter är skogsavverkning och jordbruk även det största hotet mot den biologiska mångfalden bland jordens växter. Idag vet man att omkring 600 växtarter dött ut de senaste 250 åren, men det mesta talar för att det är en underskattning.

– Det finns väldigt artrika områden, som i delar av tropiska regnskogar i Sydamerika eller i Afrika, som inte är så välstuderade. Där finns det sannolikt fler växter som har dött ut som vi inte har upptäckt ännu, säger Aelys Humphreys.

Natur överraskar

Läget kan låta både dystert och hopplöst, men på många håll har utvecklingen visat sig gå att vända.

Ett beprövat sätt är genom skyddade områden, såväl på land som ute till havs.

Tidigare har man vetat att fiskefria zoner gynnat havsmiljön för kräftdjur, koraller och andra levande organismer i det område man skyddat. Men nya studier visar att de marina naturreservaten har fler lyckosamma bieffekter än vad man först kunnat tro.

Ett starkt skydd hjälper inte bara till att förbättra upptaget av koldioxid och därmed begränsa utsläppen av växthusgaser – det bidrar även till en rikare havsmiljö utanför det skyddade området.

Ett exempel är det stora naturreservatet Papahānaumokuākea utanför Hawaii som bildades 2006.

Där har forskare visat att skyddet även hjälpt beståndet av tonfisk och andra migrerande fiskar att öka kraftigt. Utanför naturreservatet har fångsten av gulfenad tonfisk ökat med över 50 procent.

Ett hårdare kontrollerat fiske tros även vara anledningen till att den blåfenade tonfisken för några år sedan började dyka upp igen i svenska vatten, efter att ha varit frånvarande i nästan 60 år.

Men för att skyddade områden inte bara ska bli en begränsad framgångssaga krävs det en heltäckande grön infrastruktur, menar Henrik Smith.

– Skyddade områden är viktiga, men levande organismer håller sig inte enbart innanför dessa. Därför måste vi även ta hänsyn till biologisk mångfald i resten av landskapen så att arter har möjlighet att sprida sig mellan områdena, säger han.

Mellan 2010 och 2020 ökade de skyddade naturområdena i världen från 10 till 15 procent på land, och från 3 till 7 procent till havs. Det nådde dock inte upp i de så kallade Aichimålen, som slogs fast inom FN:s konvention om biologisk mångfald (CBD), vars mål var att skydda 17 procent av land och 10 procent till havs.

Till COP15 har ett mål lagts fram om att 30 procent av viktiga livsmiljöer på land och till havs ska skyddas till 2030. Förslaget väntas bli omdiskuterat, och om det klubbas igenom återstår att se.

– Läget är inte hopplöst i den mening att vi inte kan bevara den biologiska mångfalden. Det finns ingen brist på verktyg, men det krävs en insikt och lite uppoffringar – för vi kommer att få ut någonting mycket värdefullt av det, säger Henrik Smith.