Den liberala EU-partigruppen Renew Europe ser sig som en motkraft till nationalism och populism inom EU. Det är naturligt att de reagerade på de svenska Liberalernas val att ingå i Tidöregeringen, skriver Vladan Lausevic – men också märkligt. Dels visste de om det i förväg, dels finns det illiberala tendenser i fler liberala partier.
DEBATT. Ett allvarligt problem för demokratin i Europa är att formellt liberala politiska partier är korrupta, sviker sina uppdrag och är oärliga mot sina väljare. Det sker tyvärr även i Sverige i samband med det senaste valet. En dålig situation eftersom Europas utveckling under 2020-talet är beroende av hur liberala organisationer agerar parlamentariskt och i samhällsdebatten.
I samband med den nya regeringsbildningen har Liberalerna (L) fått kritik från sina kolleger i Bryssel i partigruppen Renew Europe (RE) eftersom L har valt att ingå i en konservativ regering med indirekt stöd av det högerextrema och nationalistiska Sverigedemokraterna. RE har bland annat gjort uttalanden i stil med att L inte är välkomna på viktiga möten i Bryssel. I sin tur har L:s partiledare Johan Pehrson kritiserat RE angående partigruppens liberala profil.
Roligt nog har båda sidor delvis rätt i sin kritik, men samtidigt håller båda på med osakliga, motsägelsefulla och felaktiga beteenden. Eftersom RE formellt presenterar sig som en politisk kraft mot nationalism och populism i EU blev man mycket besviken över L:s agerande. Det var dock en konstig reaktion eftersom RE hade information om L:s ”vägval” långt före valet.
Historien bakom konflikten är lång och komplicerad och visar hur partipolitik kan vara korrumperad, opportunistisk och lögnaktig. Liknande problem, till exempel samverkan med högerextrema partier och bruk av populistisk och auktoritär retorik, finns i RE sedan tidigare, men nu är även L:s beteende ett större problem. Det sker samtidigt som liberalismen är i behov av förnyelse, mer utmanad av högerpopulistiska partier och mindre populärt bland européer.
L är historiskt sett ett av världens äldsta politiska partier och en stor del av L:s historia kan man som aktiv liberal känna stolthet över. Samtidigt har många medlemmar i L genom åren haft svårt att förstå vikten av idéer, visionär opinionsbildning och bättre interndemokrati, men också delar av partiets historia. Till exempel är det vanligt med att “borgerliga” medlemmar ignorerar eller förnekar historien om hur liberaler har samarbetat med socialdemokrater mot de konservativa och Moderaternas föregångare, som för drygt 100 år sen.
Enligt hemsidan är L ett idéburet parti, alltså drivet av ideologi och värderingar, men i praktiken har det förvandlats till mer eller mindre ett parti för gruppintressen och opportunism. Där åsikter och politiska ställningstaganden godtyckligt och förvanskat kan presenteras som liberala för att passa in i samband med fraser som ”stram migration” och ”den glömda medelklassen”. Redan i början av 2000-talet övergav partiet mycket av sin ideologiska medlemsutbildning, vilket resulterat i att många medlemmar aldrig fått förståelse för, eller haft intresse för, att vidareutveckla liberal ideologi.
Denna problematiska utveckling gjorde i sin tur att politisk klassidentitet och intressen kring det borgerliga blev viktigare. Värnandet om individen i universalistisk mening byttes ut mot vad som uppfattades som modefrågor. Att vika in på en inriktning mot antivänster/Socialdemokraterna blev viktigare än att agera mot SD, som också är ett antiliberalt parti med starka odemokratiska beteenden. Liknande beteende har tyvärr ägt rum i RE, som historiskt sett tillkom som resultat av att (väst)europeiska liberaler under det kalla krigets period organiserades för att samarbeta för ett medborgerligt, federalt och öppet Europa.
Ett exempel är det formellt liberala men i praktiken konservativa partiet Venstre i Danmark, vars regeringspolitik under 2016–2020 gjorde Danmark till ett mindre öppet, liberalt och tolerant samhälle. Partiet införde flera godtyckliga förbud och den uppmärksammade ”ghettolagen”, riktad emot redan socialt utsatta och fattiga invånare. Ett annat och värre exempel är MRF i Bulgarien vars medlemmar missbrukar offentlig makt, har haft samröre med grovt kriminella personer och försämrat yttrandefriheten och rättsstyret i landet.
Även i Tjeckien har RE kommunicerat om “en liberal regering” som under 2017–2021 bestått av partiet ANO under ledning av skandalomsusade populistiske miljardären Andrej Babish, som kan bli dömd för korruption i samband med en pågående rättsprocess. Han har bland annat kommunicerat om migration och säkerhet med ett rasistiskt språkbruk. Korruption, maktmissbruk, odemokratiska beteenden och även rasistiska formuleringar är på det sättet vardagen i ett formellt liberal gruppering.
På det sättet är RE en blandning av partier som dels är ideologiskt drivna i olika grad och dels är något annat i praktiken. Sådana problem har varit kända genom åren men för lite har gjorts för att åtgärda dem. Det leder till att liberala väljare i EU i praktiken röstar på ett åsiktspaket som kan innehålla spår av mycket annat än liberalism. Istället för att göra europeisk demokrati bättre och mer involverande har formella liberaler i flera fall gjort det motsatta och anpassat sig efter högerextrema aktörer.
Om formellt liberala politiska partier verkligen tänker sig att forma en liberal framtid så bör man arbeta med mer idéer, visioner och processer för bättre politik och interndemokrati. Annars kommer man att fortsätta skapa problem och göra misstag genom att i praktiken ljuga för väljarna och ägna sig åt korrumperade beteenden. För friheten ska inte bara försvaras, den måste vinnas och främjas hela tiden.
